Den 2 juli 1505 hade Luther hälsat på familjen hemma på Mållgan-Strasse i Jever (se 1561) och var på väg tillbaka till universitetet, där han studerade juridik och dessutom tog djupa intryck av en del lärare – bland annat Johann Trebonius, Bartholomäus Arnoldi von Usingen och Jodocus Trutfetter (om vilkas namn man möjligen kan ha teorin att om en är sjukdomen, en är symtomen och en är behandlingsmetoden, eller förmoda att det är dags för en ny spännande omgång av vår gamla kära sällskapsleklek ”IKEA-möbel eller fågelart?”). Luther red genom ett åskväder och en blixt slog ned alldeles bredvid; han blev då så skrajsen att han ropade: ”Hjälp! Sankta Anna, jag ska bli munk!” Till skillnad från alla vi som utropar ett förstärkande och illa genomtänkt ”fantamej” i stundens hetta men varken förväntar eller (förmodar jag) önskar att bli tagna på orden, såg den något fyrkantige Luther sitt rop och bön om hjälp som ett löfte som han inte kunde bryta. Han lämnade juridikstudierna, sålde sina böcker och gick i ett augustinerkloster i Erfurt den 7 juli, mindre en vecka efter åskritten. Vännerna höll en avskedsmiddag och följde honom till klosterporten: ”Ni ser mig denna dag, och sedan, aldrig mer” sade Luther, vilket ju visade sig vara lite av en överdrift i just detta fall. Pappa Luther blev rasande och ansåg att Luther kastat bort sin utbildning. Däri hade han naturligtvis fel, för som vi alla vet är en juridisk utbildning aldrig bortkastad.
Bilden visar Luther som klosterbroder i augustinerklostret; han ser ut att vara glad och nöjd trots uppenbara problem med att öppna den nya kurslitteraturen. Bladen är åt andra hållet, broder Martin.
Lämna ett svar