Sverige räknade sin befolkning för första gången: 1,8 miljoner svenskar hade vi lyckats knåpa ihop. Musikaliska storverk skrevs på löpande band detta år: Bach skrev färdigt sista satsen av H-moll-mässan (eller fucking Åmål-mässan, som jag är långt ifrån den enda körsångare att stundom i desperation kalla den), och Händel skrev två undersköna oratorier: ”Theodora” (hela) och ”Jephtha” (halva); ”handen på Händel/ gick som en pendel”, för att citera Povel Ramel. Det berättas att Händels librettist, Thomas Morell, en natt väcktes av skramlande vagnshjul utanför sitt hus; han snubblade sömndrucket ur sängen och fram till fönstret, där han fick se Händel i en vagn. Utan att stiga ur, frågade han den yrvakne Morell (här övergår anekdotberättaren till den tüska brütning som Händel esomoftast citeras med):
”What de devil means de vord [word] billow?”
(Ordet “billow” förekommer alltså i librettot till det förstnämnda oratoriet.) Morell, säger berättaren, “after laughing at so ludicrous a reason for disturbing him, told him that billow meant wave, a wave of the sea.”
”Oh, de vave”,
sa Händel, puffade på kusken, och åkte hem igen utan att säga ett ord mer till Morell. Huvet fullt av oskriven musik, förmodar man. Här kommer en länk till ett av de vackraste, mest hjärtskärande musikstycken jag vet, i en oöverträffad tolkning: VILKEN?!
Lämna ett svar