1741

detta år lämnade Vivaldi sitt älskade Venedig för Wien, och dog också mycket riktigt (liksom vår, enligt F, anakronistiska drottning Ulrika Eleonora). Bachs Goldbergvariationer gavs ut, tvåhundrafjorton år innan Glenn Gould krullade ihop sig till en närsynt räka bakom pianoklaviaturen och skapade musikhistoria. Anders Celsius uppfann den 100-gradiga termometern, tre år innan han själv blev nollgradig och död. Någon med tålamod och gott om tid räknade till 143 miljoner kineser. Den allra första brevromanen “Pamela, or Virtue Rewarded”, som publicerats året före, blev så till den milda grad populär att den inte bara blev startskottet till en hel genre, romanen, utan under 1741 och åren därefter också gav upphov till diverse fan-fiction-uppföljare, satirerna ”Shamela” och ”Anti-Pamela, or Feign’d Innocence Detected”, en pastisch av Markis de Sade, omarbetningar för scenen, minst en opera, samt diverse merchandise, spelkort, solfjädrar, målningar och gravyrer i dussintal. Det berättas att det i alla samhällsklasser förekom högläsning ur “Pamela”: ett ögonvittne skildrar hur, i en liten by på landet, smeden satt på sitt städ och läste högt varje kväll en hel sommar, medan alla byns invånare satt runt om och lyssnande andäktigt. När Pamela och Mr B får varandra i slutet, blev byborna så till sig i trasorna att de skrek och hurrade – ”and, procuring the church keys, actually set the parish bells ringing.”