Jag måste inledningsvis faktiskt insistera på att återigen länka till ett stycke underskön barockmusik från detta år (en bit av arian ”Tristes apprêts” ur Jean-Philippe Rameaus ”Castor et Pollux”). Bara lyssna; bara gör det!
På de engelska teaterscenerna gick järnridån i någon mån ner för ett tag, genom den så kallade Theatre Licensing Act of 1737; regeringens representanter skulle säkert (liksom idag) fixa att formulera ett hymlande hällörat, fint och viktigt orsakssammanhang, men alla visste ändå att det egentligen handlade om kontroll och censur – icke alls av osedligheter (tvärtom var det ganska mycket snygga ben, hejsan och hanky-panky på teaterscenen), men väl av politiskt känsligt material. I Sverige däremot vädrade man teatralisk morgonluft: den första svenska teatern öppnade i Stora Bollhuset (namnet för tankarna till skolteater i gympasalen, men det var nog lite mer up-market ändå; premiärpjäsen var den allra första svenska komedin, ”Swenska Sprätthöken” av Carl Gyllenborg, författare och politiker (ja, i Sverige gick sådant an minsann).
Jo förresten, en sak till: den berömde violinmakaren Antonio Stradivarius dog detta år. Det är mänskligt att fela (liksom att mula), men nu blev det tyst och dålig stämning på den norditalienska slätten, i de trakter som min man kallade för Lombardiets Eslöv.
Lämna ett svar