var Karl XII i utlandet (eller, ja, Norge) och krigade som vanligt; på kvällen den 30:e november blev han skjuten med en kula som – i likhet med tjatet om att han måste sluta kriga nångång, komma hem, gifta sig, klippa sig och skaffa ett jobb och en tronarvinge – gick in genom ena örat (nåja, tinningen då) och ut genom det andra, och sen var det inte lönt att tjata på honom mera. För att citera Georg Christian de Frese, kornett vid ett av det norska fälttågets kavalleriregementen: ”Den ena stunden så lefver man, men man vet inte om man har lifvet den andra”. Kungen befanns alltså helt plötsligt tillhöra den senare kategorin, och lillasyrran ärvde kronan (se Fs bidrag för 1719). Orsaken till att vi vet vad de Frese sa (i ett brev till sin lilla mamma) är för övrigt att Danmark även före PostNord kunde konsten att hindra svensk post att komma fram: i det danska Rigsarkivet finns tydligen bortåt ett par tusen karolinerbrev som snappades upp av danska spioner mellan åren 1716 och 1718.
En annan som aldrig klippte sig eller skaffade sig ett jobb var piratkaptenen Blackbeard (med små gulliga flätor i huvud- och ansiktsbehåringen, tydligen; han ser ut lite som ett kärleksbarn till Pippi Långstrump och Jack Sparrow tänker jag). Detta år klämtade klockan dock även för denne framgångsrike sjöbuse; hela flottan var ute efter honom, och åtta dagar före Karl XII:s död blev också Blackbeard någon det inte längre var det minsta lönt att tjata på.
Lämna ett svar