Idag blir det ganska mycket död. Samuel Pepys dog (honom får ni veta mer om snart när han nu börjar leva); han är mest känd för att ha fört en oerhört detaljerad och skvallrig dagbok från första januari 1660 (”1 January 1659/1660 in contemporary terms”, apropå det där med kalenderreformer). En annan som dör är mittersta Pompe; Karl XII hade nämligen lättjefullt nog tre hundar med samma namn, och just detta år berättade kungen hem från Polen i brev till sin syster: ”Jag måste ock berätta henne, att min äldste rescamrat hafve jagh härom dagen måst mista, som är Pompe, /…/ som afton lade sig frisk och måron lågh dödh i min Säng.” Kungens generalauditör Israel Holmströms skrev ett litet sorglustigt epigram till kungens fyrbente vän:
”Pompe, Kongens trogne dräng,
Sof hwar natt i Herrens säng,
Sehn af år och resor trötter
Leed han af wjd Kongens fötter.
Mången stålt och fager mö
Önskade som Pompe lefwa
Tusend hieltar eftersträfwa
At få så som Pompe dö.”
Tyvärr kan man ju så här i efterhand konstatera att det var rätt många fler än tusen hjältar som fick dö som Pompe, vid kungens fötter. Å andra sidan säger ju skvallret att inga damer någonsin fann vägen till Calles säng, så det kanske går jämt upp i slutänden på något sätt.
Lämna ett svar