i förlängningen av El*s gårdagsskvaller om allas vår spirit animal Cecilia Vasa, levererar vi idag lite mer Svensk Damtidning-material, i form av nyheter och skvaller om kungligheter: födslar, dödslar, begravningar, genealogi och lite utom- (eller snarare för-)äktenskapligt hejsan. För att börja med det sistnämnda så hade Gustav II Adolf många år tidigare haft just detta, vilket resulterade i en son, sedermera greve Gustaf Gustafsson af Vasaborg. Gustav Adolf erkände sonen – och hade han inte gjort det så hade världen (eller åtminstone Svensk Damtidning) förmodligen gissat ändå vem fadern var, för sällan har väl två pipskägg, näsor och dito par tättsittande ögon med tunga ögonlock varit så lika (se nedan [inte]). Just 1626 skrevs den unge oäktingen in vid Uppsala universitet (förmodligen enbart för att Lunds universitet inte grundats ännu).
Samma år blev det också dags för lite legitimt kungligt babynytt: den framtida drottning Kristina föddes, till faderns glädje och moderns (Maria Eleonora) minst sagt dämpade entusiasm; Kristina skrev själv senare att ”[d]rottningen, min moder, som ägde såväl alla sitt köns svagheter, som dess dygder, var otröstlig. Hon kunde icke tåla mig, ty, sade hon, jag var flicka, och jag var ful.”
Den redan ganska överspända och neurotiska drottning Maria Eleonora gick fullständigt i spinn av Gustav II Adolfs död 1632; hon förde själv hem makens balsamerade kropp till Sverige, och tillbringade arton månader gråtande och sörjande i ett helt svartdraperat rum utan dagsljus, och sov i en säng över vilken hängde ett guldskrin med kungens urtagna hjärta i (hon tvingade också den sjuåriga dottern Kristina att delta i allt detta; tänk att inte den arma ungen blev tokot på kuppen). Först sommaren 1634 blev det begravning i Riddarholmskyrkan. Ett par år senare skildes Kristina definitivt från sin labila mor; hon uppfostrades först av sin faster, och sedan av en grupp på fyra bistra adelsdamer, varav två delade på titeln fostermor och ”Upptuktelse-Förestånderska”, så kanske kom den stackars Kristina ur askan i elden.
Men snygg var hon tydligen, Maria Eleonora; en annan gammal bekant till oss, den franske legationssekreteraren Charles Ogier (se F*s texter för 1634 och 1635[tyvärr tyvärr]), som verkar ha haft en åsikt om precis allt i Stockholm vid denna tid, beskrev henne som ”den skönaste, mest strålande kvinna vi någonsin skådat”. Döm själva[tyvärr tyvärr].
Lämna ett svar