Andreas Vesalius (eller på hemspråket Andries van Wesel) hette alltså en man som föddes i det så onödiga Belgien, och som detta år var 27 år gammal. Han var läkare och anatom, och F* berättade i förrgår, alltså 1543, om hans ben… förlåt, banbrytande anatomiska verk ’De humani corporis fabrica libri septem’ (’Sju böcker om människokroppens uppbyggnad’). För att kunna lära sig om allt pilligt vi är fulla av inuti, började han arbeta som fältskär i franska armén (där dissektionsmaterialet ju var s.a.s. självgenererande), och han stal dessutom lik på kyrkogårdar, likt en doktor Frankensteins föregångare (eller om det nu är doktor Frankenstein som är Vesalius’ gengångare).
Nå, 1541 då? Jo, detta år råkar Vesalius berätta att gafflar (som i norra Europa vid denna tid fortfarande betraktades som en onödig och exotisk lyxartikel) minsann förekommer i dagligt bruk i Italien. Så nu vet vi det. Det är däremot oklart om Vesalius var lika flink med gaffeln som han var med kniven.
Bilderna visar dels hur Vesalius såg ut utanpå, dels hur vi alla ser ut inuti. Just denne hudlöse men ändå på något sätt glade man ser ut att skaka rumpa på ett stycke flamländsk eller möjligen italiensk åkermark, och vem är jag att jag skulle döma honom för det?
Lämna ett svar