Idag har jag så mycket att hinna med att jag bara konstaterar i förbifarten att 20 maj detta år dog Christoffer ”Nä, själv är jag på väg till Sydostasien” Columbus, förmodligen av någon skamlig åkomma han ådragit sig med en ovillig sextant; rätt åt honom alltså. Man kunde möjligen tro att det skulle smälla ganska högt att ha snubblat över en helt ny kontinent (även om det blev lite fel med navigationen), men icke: ända till sin död förnekade Columbus att det var det han gjort, utan vidhöll med en druckens envishet att det var sjövägen till Indien han hittat, precis som meningen var. Liksom Fan blev Columbus tämligen religiös på äldre dar; på denna lika postuma som romantiserande bild ses han och sonen Diego vid porten till klostret Santa María de la Rábida (vilket jag tror betyder Sankta Maria med Rabies; som vanligt aktar jag mig noga för att kolla när jag gumgissar) där Columbus bodde i två år. (Man undrar: tjudrade han sonen utanför under tiden, eller?)
Lämna ett svar