fick den knappt fyraårige Henry (sedermera VIII) en väldigt fin present av sin fader konungen, nämligen en kunglig orden – och det en riktigt exklusiv en: det finns faktiskt bara tjugofem ordensmedlemmar i taget (vilket visserligen är sju fler än i Svenska Akademien, men vilket omräknat per innevånare ger betydligt bättre odds att som svensk bli akademiledamot än att som engelsman bli ordensmedlem). Det var säkert en kul och pysslig liten pryl att leka med för en lillprins – men vi som lajvar baklängeshistoria grips omedelbart av den ställföreträdande eftertankens kranka blekhet, och vill knacka Henry Senior på axeln och väsa: ”Gör det inte! Gör det inte! Var inte den där välmenande föräldern som ger ungen en lakritspipa eller chokladcigaretter och skapar morgondagens fullfjädrade nikotinist! Var inte den som lär dina barn att cyklar har företräde på övergångsställen!” Ordern han fick, den lille pytte-Henry, var nämligen the Order of the Garter, alltså Strumpebandsordern. STRUMPEBAND. Inkörsporten för dålig blodcirkulation, åderbråck, bensår, infektioner, smärta, dåligt morgonhumör, seriell monogami, samt för tidig död med ett BMI på 50,9.
Som om inte detta hade varit nog, har detta livsfarliga klädesplagg faktiskt hängt med ända in i vår tid. På bilden nedan ser vi ett ansvarslöst gäng uppenbart historielösa personer – tre generationer strumpebandsbärare, som inte verkar ha lärt sig något som helst av Henry VIII:s tragiska slut (se 1547). Skulle ni lägga rikets öde i dessa människors händer – jag bara frågar?
Lämna ett svar