Den elfte doktorn i Doctor Who, Matt Smith, påstår att 1482 är ett svårt år att pricka in och besöka för en tidsresenär eftersom just det året är fullt av buggar – men Victor Hugo måtte ha lyckats i alla fall, eftersom hans roman Ringaren i Notre Dame (publicerad 1831) utspelar sig just detta år. Hugo skrev denna melodramatiska mix av Skönheten och Odjuret och ”Den gode, den onde och den fule”, inte i första hand för att påpeka bristen på statistiskt säkerställt samband mellan skolios och inbyggd jävelusisk ondska (jag önskar att någon tagit sig tid att berätta mer om det för den lille Richard III:s målsmän), utan i indignation över samtidens hjärtlösa och okänsliga behandling av gotiska mästerverk som Notre Dame – man hade till exempel bytt ut dess färgade glasmosaikfönster mot klarglas för att få in mer ljus i kyrkan, och låtit takets armé av hundratals mytiska vidunder och gargoyles vittra bort. Hugos roman hjälpte till att bana väg för den mäktiga tsunami av nygotik som därefter svepte över Europa; takets stenskulpturer restaurerades eller ersattes med nya (varvid arkitekten Eugène Emmanuel Viollet-le-Duc trollade in en ny skulptur som lånat hans eget ansikte – fast det var en apostel, inte en gargoyle). Nedan syns några kompisar som har Paris’ bästa utsikt; synd bara att de ser så himla uttråkade och höjdrädda ut.
Lämna ett svar