Detta år hade vulkanen Öræfajökull ett storartat toddler tantrum, kastade sig på golvet vid godisdisken och skrek och sparkade, och utstötte stora mängder lavabomber och pyroklastiskt material. Hela distriktet Litla-Hérað förstördes av översvämningar och aska, och det tog 40 år innan folk kunde bo där igen. Geotermisk aktivitet i och nära Öræfajökull de senaste tre åren tycks för övrigt indikera att ett nytt utbrott kan vara på väg, meddelar svenska Wiki, och säger att ”[m]an följer den fortsatta vulkaniska aktiviteten med ytterligare mätningar och förbereder för evakuering. Som vid Eyjafjallajökulls utbrott 2010, finns det en risk att vulkanisk aska vid ett kraftigt utbrott lamslår europeisk flygtrafik en tid.” ’Ha!’ utropar vi bittert, vi som av icke-vulkaniska men väl pandemiska skäl varit flyglamslagna i ÅTTA MÅNADER.
En minst lika explosiv nyhet, åtminstone politiskt sett, var att detta år slutade normandisk franska vara det offentliga språket i England (vilket det annars varit sedan 1066 och ni-vet-vad). Eftersom den tjurskalliga gamla anglosaxiska adeln under århundradena dessemellan hade vägrat lära sig de förhatliga normandernas tungomål (och franska är ju för övrigt fortfarande inte engelsmännens bästa gren), började man så smått tycka att det var lite orättvist att den som till exempel stod inför rätta inte skulle kunna tala för sin sak. Därav den s.k. Pleading in English Act 1362; den stipulerade bland annat att ”all Pleas which shall be pleaded in [any] Courts whatsoever, before any of his Justices whatsoever, or in his other Places, or before any of His other Ministers whatsoever, or in the Courts and Places of any other Lords whatsoever within the Realm, shall be pleaded, shewed, defended, answered, debated, and judged in the English language”.
Nedan: om någonsin ett tjurskalligt anglosaxiskt ansikte illustrerat frasen ”Hrrmpff! Norman dogs!” så är det väl detta; Cedric of Rotherwood FTW.
Lämna ett svar