…är ett år som började sent, tydligen; till och med Jesus var uppstånden innan jag var det denna påskdag (men så hade jag också en mycket roligare påskaftonskväll). Detta är också ett år då lyckohjulet gick upp för vissa, och ner för andra. John Shakespeare började året som handskmakare och slutade det som borgmästare i Stratford-upon-Avon. I juli månad bar det (åtminstone socialt) uppåt även för den före detta pigan Karin Månsdotter, som blev gift med Erik XIV och krönt till Sveriges drottning. Äktenskapet var nog i och för sig inte alltför hejsan för Karin, eftersom Erik var väl kanske inte den stabilaste killen att vara gift med; han hade visserligen lugnare perioder med alla hönsen hemma, men dessemellan fullkomligt frustade han av galenskap och förföljelsemani, såg potentiella förrädare överallt, och fängslade och avrättade adelsmän på löpande band. Märkligt nog tolererade den svenska adeln detta nyckfulla gallrande av de egna leden ganska länge, men när Erik nu gick och gifte sig med sin ofrälse frilla var måttet rågat: adeln såg mesalliansen som en förolämpning mot dem själva (samt naturligtvis det yttersta beviset på kungens galenskap). Eriks halvbröder, hertigarna Johan och Karl, startade och ledde ett uppror mot Erik, som nu fann att väldigt få nu hade lust att spela i hans lag; han avsattes och fängslades redan i september samma år (medan Jöran Persson, kungens riktigt, riktigt dålige rådgivare, dömdes att straffas såsom ”en ärelös, trolös, menedig förrädare, skälm och bösewicht” och avrättades genom tortyr). Erik själv inledde alltså året som kung och ungkarl, men avslutade det som gift och fånge; det förblev han ända tills dess att året 1577 inleddes med ännu mer gift (närmare bestämt arsenik) i ärtsoppan.
För övrigt kan noteras att Erik verkar ha haft en fäbless för ovanliga namn: han fick åtta eller nio barn, varav de äldsta med Karin Månsdotter visserligen fick förutsägbara, klassiskt storsvenska namn som Gustaf och Sigrid, men längre ner i barnkullarna (där ungarna ju inte direkt stod i kö till Sveriges tron), fick de rejält otippade namn som Arnold och Lukretia. Man får en känsla av att medan de kungliga påläggskalvarna fick regentnamn av förnuftsmässiga och politiska skäl, blev det för övriga kullar lite som när en nioåring döper sina marsvin.
Avslutningsvis vill jag berätta att just detta år använde George Bannatyne, uttråkad student i pestkarantän i Edinburgh, i ett manuskript ordvändningen ’a wan fukkit funling’; den såvitt man vet första förekomsten i skrift av f-ordet kommer alltså från Skottland (och de enda som kan vara förvånade över det är väl möjligen irländarna). Nedan: här serverades en gång ärtsoppa.
Lämna ett svar