Detta år skrev Gustav Vasa brev till biskopen i Västerås på sin allra bästa Muralgranskarsvenska: I brevet uppmanas biskopen att vidtaga nödvändiga åtgärden mot de människor (kvinnor) i Västerdalarna som ägna sig åt trolldom, samt ställa dem inför rätta hos kungen:
”Wäsby den 30 januari 1551: Wår synnerlig gunst tilförende. Wij skicke edher her inneluckt tilhonde, Käre Biscop Henrick, ett öpet breff, som wij wåre Lendzmend haffve latijdt tilskriffwe, anlangendes then troldom ther brukes, udj westre Dalerne, Förhoppendis at samme Lendzmen sig ther effter rätte skole, Och är wår begären atth j wele handle med them som then troldom bruke pläge, effter som saken kräffwer.”
Gustav höll minsann själv på med kvinnokuckelimuck: hans andra hustru Margareta Eriksdotter dog i augusti detta år, och redan i mars ’52 var Gustav igång och förhandlade om äktenskap med sin avlidna hustrus systerdotter, den fyrtio år yngre Katarina Stenbock. Ärkebiskop Laurentius Petri och biskoparna i Strängnäs och just Västerås motsatte sig detta äktenskap såsom ingånget inom förbjudna led, men vad hjälpte det; what Gutte wants, Gutte gets. Innan kungen friade (och Katarina för övrigt försökte komma undan genom att gömma sig i en buske) lär hon ha varit inofficiellt förlovad med Gustav Johansson Tre Rosor; kungens krav gick så klart före och denna förlovning bröts, men efter giftermålet ska hon en gång ha ertappats av kungen med att tala i sömnen: ”Konung Gustaf håller jag mycket kär; men Rosen förgäter jag aldrig.”
Lämna ett svar