David Hume börjar på University of Edinburgh endast tolv år gammal, och var alltså minst lika försigkommen som Jesus. (Denne var som bekant tolv år gammal när kom till templet i Jerusalem med Josef och Maria, och gömde sig kvar ett par dagar för en master-class med de lärde därstädes; när Josef och Maria dök upp och var oroliga över hans försvinnande sa han, som väl alla barn som växt upp med en styvförälder någon gång gjort, ungefär att ”Du är inte min riktiga farsa”). I likhet med Jesus skaffade den faderlöse Hume sig alltså en massa lärdom men ingen examen – däremot ett smärre sammanbrott. Tillkallad medicinsk expertis diagnosticerade honom (Hume, inte Jesus) med ”the Disease of the Learned” och ordinerade friluftsliv, krumelurpiller och en halv liter rödtjut om dagen att skölja ned dem med; möjligen är det de sålunda förvärvade vanorna som Monty Python skaldar om i sin lilla filosofsång (se 1806 och 1804): ”David Hume could out-consume/Both Schopenhauer and Hegel”. (Note to self: jag måste bredda mina referenser till lite mer än sprit, filosofer och folk som föds och dör. Alla tre är onekligen oerhört centrala begrepp i den akademiska världen, liksom Monty Python naturligtvis, men ettusen åttahundratjugosju dagar, det är mycket det.
1723 var för övrigt ett dåligt år för Stockholmskyrkor: både Katarina kyrka, Sankt Jacobs kyrka och Klara kyrka drabbades av bränder. Jag säger inget, men ni vet vad jag tänker.
Lämna ett svar