1689

Vi firar Luciadagen med hembränt [gissa vilket datum detta inlägg kom ut?]. Purcell skrev operan ”Dido och Aeneas”, där drottning Didos berömda klagosång i sista akten slutar med att hon begår självmord genom att bestiga bålet; ett slags husbehovsbränning, kan man kanske säga, eftersom hon bara eldade upp sig själv. Didobrasan stod i Kartago, inte i Skopje; orsaken till att denna stad också brann ner till grunden med hus och hem just detta år stavas Pi-Pi-Pi-Piccolomini, italiensk general i den habsburgska armén. Jag undrar för övrigt om det på något sätt är skadligt för självkänslan att på detta sätt heta en dubbel diminutiv? I alla fall tycks ätten Piccolomini ha bestått av en rad eldfängda herrar, som hembrände och härjade sig igenom både trettioåriga kriget och stora turkiska kriget (på ottomanska sidan). S.k. ’privateering’ blev tillåtet för Guernseybor: man fick alltså laglig rätt via kaparbrev att bli sin egen lille privatpirat och idka röveri och husbehovsbränning av förbipasserande utrikiska skepp. William of Orange, sprillans ny engelsk monark, tog med sig något mycket viktigt hemifrån Holland (förutom sitt frikort till engelska tronföljden, i form av en styck protestantisk engelsk fru av prinsessmodell), nämligen Dutch courage, i form av gin, som nu på kunglig uppmaning hembrändes i stora kvantiteter, för att minska importen av utländsk sprit och samtidigt öka försäljningen av inhemskt korn. Det gick naturligtvis åt skogen med folkhälsan (se Hogarths berömda ”Gin Lane” nedan), kanske särskilt sedan man uppfunnit tonic water; å andra sidan kan man väl säga att just malariadödligheten var så gott som obefintlig.