Nu har vår favoritstad Norrköping stått och varit sömnig och bortglömd (och kanske framför allt lika hel och obrunnen som färsk gödsel) i några årtionden, men 1567 var husfriden slut, för nu var det återigen dags för stadsbrand därstädes. Norrköpings-Nero just detta år var dansken: det nordiska sjuårskriget rasade för fullt, fast med kortare pauser varje gång den skogstokige kung Erik XIV bajsat i det blå skåpet och behövde låsas in ett tag. Så skedde till exempel efter en majdag just 1567: Erik besökte ett gäng adelsmän som han låtit spärra in på slottet i Uppsala, men blev prompt tokot och högg ihjäl Nils Sture samt beordrade att de andra fångarna också skulle avrättas – däribland Svante Sture och Erik Sture, varför massakern fått benämningen ”Sturemorden” i historieböckerna. Den förvirrade Erik flydde sedan till skogs och irrade omkring ett tag, sinnesförvirrad och med förföljelseideér, och även påverkad av astrologiska spådomar (se där vad som händer om man läser veckotidningar). När han till slut kommit till sans och insett vad han gjort så betalade han Nils Stures änka 1000 silverdaler; vi Facebookhistoriker har inte lyckats gräva fram huruvida de andra Sturarnas efterlevande också fick några silverpenningar för sina förluster, men Erik själv fick i alla fall en krama-dig-själv-tröja. Nedan ser vi Sturarna Svante, Erik och Nils, och så bonusbild på den vettvillige monarken.
Eftersom jag har jätteviktigt men lite tråkigt jobb att göra inför morgondagen, läste jag naturligtvis vidare om nordiska sjuårskriget och konstaterade att danskarna alltså brände Norrköping, svenskarna brände Linköping, och Söderköping brände sig själva. (Jag förstår mig uppenbarligen inte på storpolitik, för jag tycker det låter som en jättedum grej att göra.)
Jag läste också vidare om F* asociale kejsare, och det visar sig att den sittande kejsaren (med dopnamnet Zhu Houcong) råkade gå och dö i början av just 1567 – så kanske det var det faktum att riket befann sig s.a.s. between emperors som gjorde att man var så ogästvänlig mot de stackars kosackerna? Jag fick också lära mig att Zhu Houcong ’bara’ var kusin till föregående kejsare; när en ny kejsare inte var son till sin företrädare, brukade man ordna med postum adoption så att det direkta släktledet inte bröts. Zhu Houcong vägrade dock låta sig adopteras postumt; i stället krävde han att hans far utnämndes till postum kejsare, vilket skulle få samma effekt. Det lät ju vettigt (eller i alla fall inte knäppare än det första alternativet), men hej vad man kunde bråka om detta: efter lång och blodig strid vann Zhu Houcong (numera Jiajingkejsaren) denna så kallade Stora Ritualkontrovers, och hundratals motståndare blev landsförvisade, pryglade eller avrättade. När Zhu Houcong (a.k.a Jiajingkejsaren) mulade 1567, fick han det postuma namnet Qintian Lüdao Yingyi Shengshen Xuanwen Guangwu Hongren Daxiao Su. Ett postumt namn är (fick jag veta) ett slags hedersbetygelse efter en kunglighets död; en död kejsare är alltså inne på tredje namnbytet (fjärde, om man räknar tempelnamnet). Stackars skolbarn i Japan, kan jag tycka.
Lämna ett svar