Detta år inrättade Erik av Pommern Öresundstullen – en tull som tvingade den rika Hansan att betala tull till Kalmarunionen för passage genom Öresund vid in- och utfart ur Östersjön. Mycket pengar blev det; det räckte till Rosenborgs och Fredensborgs slott, Börshuset i Köpenhamn, och kanske några snabba sportbilar och slimmade skjortor för snygge-Erik att glassa runt i, tänker jag. Indrivningen skedde via ett käckt litet tullbås, Krogen, som det så småningom också blev slott av, nämligen Kronborg. Om vi vänder kikaren mot närmsta grannlandet åt andra hållet, Finland, har jag en stadsbrand att rapportera, i Turku/Åbo närmare bestämt; jag har inte lyckats hitta någon information om den utom att dominikanerordens arkiv och biskopens hus försvann i flammorna (och byggdes upp igen i tegel), men det är ju illa nog.
I Frankrike var engelsmän och fransmän alltså i luven på varandra inom ramen för hundraårskriget. Jeanne d’Arc ledde fransmännen, medan de engelska trupperna hade två härförare: Sir John Fastolf (som lär ha delvis inspirerat Shakespeare till rollfiguren Sir John Falstaff; vi återkommer till den tjocke riddaren längre fram/bak i tiden) och Lord Talbot. Den senare har Shakespeare i pjäsen Henry VI (Part 1) givit en av dödsscen som alltid får mig att böla okontrollerat: far och son Talbot har överbjudit varandra i mod, kärlek och beskyddarinstinkt i slaget, och nu har den unge modige sonen (”my Icarus, my blossom, and my pride”) dött för att skydda sin sårade far. Talbot faller på knä med den döde sonen i famnen, säger ”Now my old arms are young John Talbot’s grave”, och dör han också. (Se där; nu snörvlar jag minsann igen.) Jeanne d’Arc och de franska trupperna vann en förkrossande seger i slaget vid Patay 1429, vilket blev en vändpunkt i hundraårskriget; Sir John Fastolf tvingades beordra reträtt, därigenom bevisande den gamla sanningen att riktiga karlar gillar inte Patay.
Bilderna visar Lord Talbot, Sir John Fastolfs namnteckning samt en riktig Muralgranskarenbild av själva slaget.
Lämna ett svar