Detta år utdog Bjälboätten (Folkungaätten), då dess siste medlem Erik Valdemarsson d.y. ställde tofflorna vid sparlakanssängen för allra sista gången. Denna berömda ätt (omskriven av bland annat Verner von Heidenstam) var lite som en medeltida Kennedyklan: generation efter generation la rabarber på alla landets maktpositioner, och stamtavlan är smockfull av lagmän, jarlar, biskopar och till och med kungar (och kanske en eller annan ingift bodybuilder, vad vet jag). Bjälboättens anfader (tidigt 1100-tal) lär ska ha varit en man vid namn Folke den Tjocke, sedermera gift med prinsessan Ingegärd Knutsdotter av Danmark; tillsammans fick de sonen Bengt Snivil (tillnamnet ”snivil” kan ha betytt ”den lille”, ”den näsvise” eller möjligen typ ”den snorige”; jag vet inte riktigt vilket som är värst). Denne blev i sin tur far till tre killar med de likaledes färgrika namnen Birger Brosa, Magnus Minnesköld och Karl Döve, samt farfar till Birger Jarl. ”Erik Valdemarsson och Ermegard hade inga kända barn” säger Wiki; nå, då slapp de ju i alla fall ha ett filmteam hemma i vardagsrummet dygnet runt som familjer med kända barn brukar ha (se Parnevik, Wahlgren och Osbourne m.fl.).
Jag hittar inget porträtt av Erik, men väl av familjevapnet, ”tre stolpvis ställda gående lejon” enligt beskrivningen (vilket jag tolkar som tre ovanpå varandra staplade lejon som hånflinar och gör fingret åt eventuella betraktare); bilderna föreställer alltså dels detta vapen, dels någon eller några möjliga Bjälboätt-representanter.
Lämna ett svar