…var ett jättebra år för Edward, the Black Prince – han som så olämpligt gick och okynnesdog, ni minns, och därigenom förorsakade Rosornas krig (se 1376). Detta år blev han nämligen dånande illkär i, och gifte sig med, ”the most beautiful woman in all the realm of England, and the most loving” (enligt en av allt att döma opartisk samtida fransk krönikör). Joan of Kent var äldre än kronprinsen, hade varit gift två gånger förut och fött fem barn, men med smeknamnet ”the Fair Maid of Kent” måste hon ju ändå ha varit något så in i hästväg tilldragande och ungdomlig att inte ens den svarte prinsens föräldrar protesterade, trots åldersskillnaden, änkeståndet, alla barnen och det faktum att Edward och Joan faktiskt var så pass nära släkt att äktenskap egentligen var förbjudet (Edward var till råga på allt gudfar till ett av Joans barn). Tvärtom faktiskt: kungen hjälpte sin kärleksbombade son att få påven att utfärda specialtillåtelse för släktenskaps ingående, och så levde dom lyckliga i alla sina dagar (vilket för Edward alltså var femton år till) och förökade sig som frögurkor ända tills det blev elände. Under tiden var det fadern/svärfadern Edward III som, lyckligt ovetande om vad framtiden bar i sin lilla lattjo-lajban-låda, regerade på i gammal god stil – år 1363 sällade han sig till exempel till raden av potentater (se till exempel 1409) som mer eller mindre verkningslöst förbjudit fotboll och andra sporter. I sin proklamation domderade och härjade han, med ungefär samma lite grälsjuka retorik som gårdagens Pleading in English Act (”we ordain that you prohibit under penalty of imprisonment all and sundry from […] stone, wood and iron throwing; handball, football, or hockey; coursing and cock-fighting, or other such idle games”), men jag misstänker starkt att det var ungefär lika verkningsfullt som grisrakning, d.v.s. mycket skrik och lite ull – och att bollen rullade ändå.
Lämna ett svar