1795

Detta år låter en man vid namn (Samuel) William Henry Ireland (och nu börjar Shakespeareforskaren fradga kring munnen) publicera en bok med faksimiler, gravyrer (utförda av fadern Samuel Ireland) och avskrifter av ett antal dittills okända Shakespearerelaterade dokument som han kommit över på mystiska vägar – bland annat brev till hustrun Anne Hathaway (med vidhängande lock av Bardens hår minsann) och till Elizabeth I (dock utan hårlock). Året därpå presenterade Ireland också en dittills okänd Shakespearepjäs, dramat ‘Vortigern and Rowena’ – snappy title, lite som ’Romeo and Ethel, the Pirate’s Daughter’, tycker jag. Samtida forskare, teatermän och Shakespearebeundrare blev alldeles bortkollrade och svalde allt som äkta (jag förstår dem så väl; när man längtar efter att något ska vara sant, är det så himla lätt att bli godtrogen), men hela det Irelandska luftslottet rasade förstås samman ganska snart. Det visade sig att den unge Ireland (som verkar ha levt i en egen liten värld av hittepå) skickligt förfalskat alltsammans på gammalt dokumentpapper från 1612, för att glädja sin far, den Shakespeareälskande gravören. De så kallade ’Ireland Shakespeare Forgeries’ (googla och läs!) är än idag ett av världens mest berömda och fascinerande fall av fake news och förfalskning – på senare år i skarp konkurrens med en hel del annat, förstås. Annars var årets sorgligaste nyhet nog att Carl Michael Bellman dog efter en hård vinter på gäldstugan. Ganska glädjande var dock att Katarina den Stora grundade ett kejserligt offentligt bibliotek, som blev grundstenen till det ryska nationalbiblioteket. Att ryssarna snott huvuddelen av boksamlingen från Warszawa året innan var möjligen mindre glädjande, åtminstone för polackerna.