…blev året då en pjäs av Shakespeare för första gången framfördes i Sverige, i form av ”Romeo och Julia”, i Norrköping, av ett turnerande svensk-tyskt teatersällskap. Föreställningen blev en hejdundrande succé, smöriga kärleksverser skrevs till den charmanta huvudrollsinnehaverskan, och hela Norrköping sörjde när truppen drog vidare. I ytterligare två månader rasade emellertid en livlig debatt i lokaltidningen om pjäsens, och så småningom själva teaterns, existensberättigande och värde; under diverse fantasifulla pseudonymer fajtades folk för och emot. Signaturen “Oskulds Älskare” ansåg att pjäsen var djupt omoralisk och att kärleksparets död var självförvållad; så går det när man inte lyder sina föräldrar utan ”orsaka[r] sin Öma Moder en bitter sorgestund”: “Intet ursäktar dem kärleken, ty den borde ju genom oskuld och dygd kunna styras. När således förnuftet, en slaf under känslorna, förer till så grofwa avsteg från dygden” träder helt enkelt Murphys lag i kraft, och allt går åt pipsvängen. Signaturen ”Öm och Tänkande” tyckte däremot att tragedin skulle ses som “den Spegel hwari desse stränga Föräldrar se sitt Wälde och sitt straff om de ej uphöra, att twinge själar i så granlaga mål som kärleken”. Team Dygd kontrade: “Hur dödde det? Intet Moraliter wäl, thy de woro ju nödwändigt sjelfspillingar – det är sannerligen att dö rätt illa… Och kan aldrig vara dygdigt folk smakeligt.” Nu fick Team Sturm und Drang en liten meltdown och tog till nättroll-vokabulären: “Käre wän, det går aldrig an! At wara så enfaldig!” Känslovågorna gick allt högre, och till sist fick tidningen avaktivera kommentarsfältet och kalla in sakkunskap utifrån, i form av en serie lärda artiklar om teaterns vara eller icke vara. Som tur var för norrköpingsborna blev det grönt ljus för teatern: “Skådespel är en wettenskap at genom dygders och lasters föreställande uti gärning, för åskådare lifligen föreställa deras rätta Natur och beskaffenhet, för att dermed wäcka begär till det goda och afsky för det onda. /—/ [S]å nyttig som Kyrkogång bör wara för oss som Christna, så nyttiga böra Skådespel wara för oss såsom förnuftiga människor.” Ja, så går det till i Wadköping – förlåt, Norrköping
Lämna ett svar