Detta år (ur)uppfördes teaterstycket En lwstigh Comoedia widh nampn Tisbe (En lustig comedia vid namn Tisbe) i Arboga. Författaren, Magnus Olai Asteropherus, hade en av allt att döma en kompetensbas bredare än en manspread på bussen till Dalby: han hade studerat teologi, medicin och botanik, och blev så småningom både kyrkoherde och läkare (han bedömdes som ”insignis sui temporis Medicus”, alltså sin tids störste läkare). År 1610 var han emellertid rektor vid Arboga skola, och det var skolgossarna där som framförde rektors pjäs. Med tanke på detta är pjäsen förvånansvärt rolig och realistisk; inget tradigt och tydligt moraliskt budskap till pågarna här inte. I detta påminner Asteropherus’ pjäs väldigt mycket om Shakespeares version av den kända Ovidiusberättelsen om Pyramus och Thisbe som spelas av hantverkarna i A Midsummer Night’s Dream (på en rimmad vers så oerhört klumpig och kass att man förstår att Shakespeare här har haft jättekul med att driva med sin egen konst): Pyramus och Thisbe är ett älskande par (spelat av den yvige vävaren Bottom och den blyge målbrottsynglingen Flute som lagar bälgar) vars familjer är fiender och har byggt en hög mur mellan sina respektive hus. Pyramus och Thisbe har kärleksmöte vid en spricka i muren:
Pyramus: “O kiss me through the hole of this vile wall!”
Thisbe: “I kissed the wall’s hole, not your lips at all.”
De stämmer träff vid Ninus’ grav; Thisbe kommer först, men jagas bort av ett lejon, varvid hon tappar sin schal, som märkligt nog färgas av blod från lejonets käftar (kanske har han tandköttsproblem eller näsblod, stackarn?). När Pyramus kommer, hittar han den blodiga schalen och tror att Thisbe blivit lejonlunch:
”But stay, O spite!/ But mark, poor knight,/ What dreadful dole is here!
Eyes, do you see?/ How can it be?/ O dainty duck! O dear!”
Han stöter prompt sitt svärd i bröstet, ”Where heart doth hop”, och dör. Thisbe återvänder och finner honom död:
”These lily lips,/ This cherry nose, /These yellow cowslip cheeks,
Are gone, are gone:/ Lovers, make moan: /His eyes were green as leeks.”
Thisbe drar (med viss möda) svärdet ur Pyramus’ bröst och stöter det i sitt eget, och sen är det slut (förutom att liket Pyramus/Bottom inte kan låta bli att hoppa upp och beskäftigt förklara för publiken sensmoralen i det de just sett).
När man läser eller ser hantverkarnas pjäs skrattar man först så tårarna trillar; sen blir man tyst och börjar fundera. Förmodligen skrevs A Midsummer Night’s Dream strax efter Romeo and Juliet – där ett annat kärlekspar vars familjer är fiender också begår självmord vid en grav, i tron att den älskade är död. Samma historia. Hade Shakespeare den komiska P&T-versionen kluckande och fnissande i bakhuvudet redan när han skrev R&J? Var det hans egen reaktion inför det överjävligt vackra och tragiska, att han måste punktera och desarmera det? Hade han en kritiskt iakttagande korp till överjag på axeln som cyniskt viskade: nu är du väl ändå lite väl sliskig och sentimental? Ville han egentligen skriva studentspex? Endast Shakespeare (och möjligen Freud) vet. Men Asteropherus’ pjäs är definitivt ett slags proto-spex.
Lämna ett svar