Detta år dog en övermåttan bitter man, pamflett- och pjäsförfattare, sensationsjournalist och rucklare, efter att mer eller mindre på sin dödsbädd klottrat ihop en sista pamflett, Greene’s Groatsworth of Wit, där han med lika delar självömkan och självförebråelser beskriver sin bortslösade begåvning och karriär. Verket hade väl kanske inte rönt större uppmärksamhet idag, om det inte vore för följande giftiga rader, en varning riktad till Londons ’University Wits’, den grupp unga smarta pjäsförfattare med universitetsutbildning (och rock’n’roll lifestyle) som vid denna tid dominerade teaterscenerna: Greene ber dem se upp för orättmätig konkurrens, ”… for there is an upstart Crow, beautified with our feathers, that /…/ supposes he is as well able to bombast out a blanke verse as the best of you: and /…/ is in his owne conceit the onely Shake-scene in a countrey.” Det är lite som om man tänker sig Strindberg, högröd av raseri, gaffla om Nils Poppe och Fredriksdalsteatern – en enkel skådespelare som har mage att börja sätta ihop pjäser själv, trots att han inte läst vid universitetet! En obildad gycklare som dessutom har fräckheten att bli exempellöst populär och framgångsrik (och som grädde på gallan dessutom rik och berömd i sin samtid, och sedan odödlig och ihågkommen i hundratals år; tur att Greene slapp se det, stackarn). Nåväl, texten är betydelsefull i Shakespeareforskningen eftersom det är första existerande beviset i skrift för att Shakespeare nu var etablerad på Londonscenen. Och den stackars Greene är för evigt ihågkommen, inte för sina egna verk, utan för just denna sin rant mot pjäsförfattaren som redan detta år är så känd att han inte behöver nämnas vid namn i texten.
Nedan: omslaget till Greene’s Groatsworth of Wit, samt till den BBC-komedi om Shakespeare som tagit sitt namn från Robert Greene. Bittert, Robban.
Lämna ett svar