1575

I juli detta år tillbringade Queen Elizabeth (på regelbundet återkommande eriksgata) hela nitton dagar som gäst på Kenilworth Castle, där Robert Dudley, Earl of Leicester, var hennes värd. Leicester var Elizabeths… ja, vad? Älskade, älskare, killkompis, mest envetne friare? Beträffande det tre första alternativen vet ingen egentligen vad som gällde, men detta år gjorde Leicester uppenbarligen ett kanske sista, spektakulärt försök att vinna drottningens hand – lite i stil med de där frierierna man ser på Facebook ibland, med en eller annan kille som hyrt in typ en dansande flashmob, ett mariachiband och en sky-diver som landar med ett plopp i fontänen med en ros och en laminerad frieriskylt mellan tänderna. Han byggde till sitt redan enorma slott med bl.a. en lyxig tornrumssvit där drottningen fick bo, lät anlägga en alldeles egen trädgård till henne, och ordnade en serie fantastiska utomhusspektakel med fyrverkerier, maskspel och allegoriska framställningar som var en yster orgie i grekisk och romersk mytologi, och alla hintade att drottningen var vackrast, jungfruligast, klokast, odödligast, och möjligen också att Leicester var rätta mannen att bära henne på sina händer i evighet amen.

Intressant i sammanhanget är kanske att vanligt folk vallfärdade från när och fjärran för att gapande beskåda allt detta, och att Kenilworth faktiskt ligger bara drygt två mil nordost om Stratford-upon-Avon. Visst kan man tänka sig en liten trubbnäst grabbhalva på elva år där i folkmassan, eller kanske uppklängd i ett träd som en nyfiken liten apa för att se så bra som möjligt? Långt senare i livet refererar han i Twelfth Night till just en av de mytologiska berättelser som spelades upp (Arion on the dolphin’s back); jag älskar tanken på att det kanske är ett barndomsminne som poppar upp. För HAN FANNS. Målningen föreställer ”The Princely Pleasures at the Court of Kenilworth”, som de beskrevs i bokform efteråt. Fotografiet föreställer hur slottet ser ut numera; tack för den, party-pooper-puritaner och the Civil War 1642.