Detta år föddes en med tiden väldigt, väldigt amper dam vid namn Elizabeth Cooke, sedermera gift Hoby, därefter som omgift och sedan änkenåd, Lady Russell, Countess of Bedford – det senare en titel hon bråkat sig till rätten att bära, fast hennes andre make dog innan han hunnit ärva titeln av sin far. (Båda hennes män dog jämförelsevis unga – Hoby blev 36, Russell blev 31 – och det ligger nära till hands att misstänka att hon skrämde ihjäl dem; själv blev hon över åttio, säkert på rent jäkelskap.)
Nu ska ni få höra om hur hon kom att ändra teaterhistorien, och nästan drev Burbage/Shakespeare-truppen i konkurs på kuppen: när jag tidigare (1599, 1596) berättade om Shakespeares Londonteater och framför allt om Burbage-klanens problem med olika markägare och grannar, talade jag inte riktigt sanning. Det var inte så illa som jag sa; det var ännu värre. The Theatre, den första teatern, var alltså byggd på ofri grund (ägd av Puritanen Giles Allen) i de norra förorterna, utanför lagens råmärken. Bröderna Burbage gjorde då en djärv storsatsning mitt i innerstaden i stället: de köpte en del av Blackfriars, ett svartbrödrakloster nära St Paul’s Cathedral som efter Henry VIII:s härjningar så klart var avklostrifierat vid den tiden, men som fortfarande hade samma ställning som ’liberty’, ett område där stadens lagar och skatter inte gällde (eftersom det var kyrkans mark från början). Det var alltså dit teatertruppen planerade att flytta från den trilskande Giles Allens mark. Men hej vad de bedrog sig: enter Granntanten From Hell, Lady Elizabeth Russell. Hon var en ilsket rödglödgande Puritan som bodde i samma kvarter i Blackfriars, och lyckades på något vänster samla namnteckningar från samtliga grannar till den planerade Blackfriars Theatre på en petition till drottningen: No Omoralisk Teater In Our Backyard. Bland undertecknarna finns några högst förvånande namn, som till exempel Richard Field, Shakespeares barndomsvän och tryckare av hans sonetter och dikter, och teatertruppens egen högste beskyddare vid denna tid, Lord Hunsdon! Kanske hade Lady Russell tummen i ögat på dessa båda och andra undertecknare – hon var en dam som visste att genomdriva sin vilja på alla till buds stående vis, både i London och på sina lantegendomar, genom att föra grannkrig, kidnappa och spärra in misshagliga motståndare, och förete alla tecken på en bångstyrig rättshaverist. Hennes vrede mot Shakespearetruppen var inte enbart puritanskt motiverad; den var säkert delvis också baserad på av att Shakespeare drivit med en av hennes puritanska anfäder i en av sina pjäser (rollfiguren fick döpas om och heter nu Falstaff).
Där stod nu Shakespeare & co alltså med ALLA truppens pengar nerplöjda i TVÅ oanvändbara teaterbyggnader – den på Giles Allens mark och den i Blackfriars – men ingen scen att spela och tjäna pengar på. Kris. Det var då man tog till nödlösningen att riva och sno med sig sin teaterbyggnad till en hyrd tomt på andra sidan floden, bilda ett delägarkollektiv och med insatserna bygga upp det som blev The Globe Theatre. Pilutta dej Lisabet – fantastisk teater kan inte stoppas, inte ens av arga tanter i full änkerustning.
Lämna ett svar