Nu har det varit alldeles för många ”detta år dog (insert name of random celebrity)” ett tag. Så nu blir det (fanfar) MASSDÖD! Fast nästan bara fransmän; i slaget vid Agincourt, som ägde rum detta år, åkte nämligen den numerärt överlägsna och bättre utrustade franska armén på duktigt med smisk av engelsmännen (att vinna trots underläge är ju något av en paradgren för dessa öbor – se även spanjorernas ”oövervinnerliga” armada 1588). Fransmännen var ungefär dubbelt så många och huvudsakligen i full rustning; engelsmännen hade sina jämförelsevis oskyddade långbågar. Men oj så det kan gå: på lerigt och icke bärkraftigt underlag som just detta slagfält blev en blytung rustning plötsligt en black om foten (och mer än foten), och visslande pilar gick lätt och ledigt mellan och igenom rustningsdelar som var designade att skydda från svärdshugg.
För övrigt kan man med visst fog säga att det var tennisens dödliga inflytande i världspolitiken som slog till igen: fransmännen (eller rättare sagt den franske kronprinsen) hade själva retat upp Henry V något så inihoppsan genom att ge honom en låda tennisbollar då han på historiska grunder begärde den franska kungakronan, med uppmaningen att springa iväg och leka i stället. Om de inte gjort det, hade Henry inte blivit så toksned på fransoserna; ”tell the pleasant prince this mock of his/Hath turn’d his balls to gun-stones” säger han sammanbitet i Shakespeares pjäs Henry V. Själva slaget vid Agincourt/Azincourt spelar mycket stor roll i pjäsen, vars verbala klimax är Henrys stora tal till de stridande på St Crispin’s Day (25 oktober), där han smart nog undviker att tala om de närmast förestående timmarnas slakt, och helt fokuserar på hur fint och kul det kommer att bli att skryta om sitt deltagande i framtiden:
”This story shall the good man teach his son;
And Crispin Crispian shall ne’er go by,
From this day to the ending of the world,
But we in it shall be remember’d;
We few, we happy few, we band of brothers;
/—/And gentlemen in England now a-bed
Shall think themselves accursed they were not here,
And hold their manhoods cheap whiles any speaks
That fought with us upon Saint Crispin’s day.”
I oktober 2007 då Henry V spelades i Stratford, och en viktig rugbymatch skulle spelas mot Frankrike, skickades för övrigt skådespelaren Geoffrey Streatfeild (som spelade Henry) till Frankrike och avfyrade just detta tal inför de engelska rugbyspelarna, med avsedd effekt (engelsmännen vann), därigenom bevisande att a) engelsmännen tar sin Shakespeare på allvar, samt b) inte ens rugbyspelare är immuna mot god retorik.
Lämna ett svar