Detta år blir inte ett dugg muntert, because bleka dödens måndagsmorgon nu igen. I England gick kung Henry IV och dog, varvid hans son Henry V ärvde kronan och gick till storms mot fransmännen (som vi hörde för ett par dagar sen). Shakespeares Henry IV är en plågad själ, som, från det att föregångaren råkar mördas för hans skull, går omkring och deppar och tycker livet i kungakrona är tungt (”Uneasy lies the head that wears a crown”). Han försöker gång på gång få till ett korståg eller åtminstone en pilgrimsresa till det Heliga Landet för att sona sitt brott (och han har även blivit spådd att han ska dö i Jerusalem) – men får hela tiden häcken full med gränsuppror av vilda walesare och skottar, krig mot Northumberland-familjen Percy, och inte minst med bekymmer för sin vanartige son Prince Hal, som rumlar med Falstaff i stället för att lära sig regera, klippa band och inviga församlingshem med lagom vinkevink. Lagom till faderns död har han dock bättrat sig, varvid Henry IV finner att han äntligen kan dö lugn. Inte heller behöver han asa iväg till det Heliga Landet för att få ro; när han frågar vad rummet i slottet där han trillat ihop heter, får han följande svar:
’Tis call’d Jerusalem, my noble lord.
Laud be to God! even there my life must end.
It hath been prophesied to me many years,
I should not die but in Jerusalem;
Which vainly I supposed the Holy Land:
But bear me to that chamber; there I’ll lie;
In that Jerusalem shall Harry die.
Bilderna visar den döende Henry IV och Prince Hal (sedermera Henry V) i samma produktion som jag tjatade om i förrgår; de två andra bilderna är från BBC:s senaste filmatisering, med snygglo-Jeremy Irons som en gravt bekymrad och desillusionerad Henry. Så, nu lovar jag att inte prata mer Shakespeare på minst tio år.
Lämna ett svar