Händels ”Rinaldo” hade premiär. Ja, jag vet, jag veeeet, det är mycket Händel nu, men tänk på alla totalt Händelselösa århundraden som komma skall; man måste faktiskt passa på när man har honom. ”Rinaldo” excellerar i barockoperans vanliga förmåga att samtidigt vara schablonartat förutsägbar och ändå helt jäkla ologisk: Förvillande lika, puffiga sufflénamn som Armida, Almirena och Argante? Check. Hjältar och hjältinnor med möjligen hormonellt betingade gigantiska humörsvängningar som blir förtrollade och springer omkring på stranden och klär ut sig till varandra? Check. Kastratsångare med pseudo-romersk rustning och en halv påfågel på huvudet, görandes knirrande och knarrande deus ex machina-entré från tågvinden under avlossande av koloraturfyrverkerier? Check. Men musiken… MUSIKEN. Sen ger det ju en extra krydda åt tillvaron att en del av ariorna heter sånt som ”Venti, turbini” (vilket låter som något som borde stå på flödesschemat till ett vindkraftverk) och ”Qui vomita Cocito”. Denna sista titel går skyhögt över huvudet på min rudimentära opera-italienska; jag vägrade ändå i det längsta tro att arian hette ”Vem kräks Cocio/Choklad-Pucko”, så jag körde frasen genom all visdoms yttersta källa, Google Translate. Där blev jag upplyst om att den betyder ”Här kräknar cocito”, så nu vet vi det.
+ Jag tycker egentligen också, i detta återanvändningens tidevarv, att vi borde kombinera neologismerna med att göra större insatser för att återanvända gamla ord och uttryck som ligger och skräpar, oanvända, obsoleta och halvt bortglömda (lite som FGB skohornade in ordet ”transsubstantiera” i ”Balladen om franske kungens spelmän”) – sånt som djäkne, idog, rubank, knäsätta, abderitisk, pultron, luguber, eller varför inte slynggaffel och nickepinne (se 1725)?
Lämna ett svar