Detta år fick det blekingska Kristianopel rättigheter som lydköping under Karlskrona stad – något av ett förödmjukande tröstpris, kan man tycka, efter ett betydligt mer ärorikt förflutet som egen stad och livsviktig dansk gränsutpost mot svensken, den lede fi, och därpå följande, spännande snapphanetider med dansk besättning och svensk belägring, och ömsevis nedrivande och uppbyggande igen av befästningarna. Inte för att stadsmuren (det som återstår) var gigantisk direkt; nedanstående gulnade vykortsfragment från sjuttiotalet visar tydligt att den bitvis inte är högre än att fyra småflickor (de två mittersta är min storasyster och jag) kunde kravla upp på den från sjösidan, trots folkdräkt och långa kjolar. Fast det är klart, det var ju ingen som pepprade på oss med musköter och kanoner under tiden (sjuttiotalet var en jämförelsevis fredlig tid), och det förenklade ju saken.
Vad sägs om att vidga frågeställningen till ”förolämpning eller tyska?” Det är något med de aggressiva teutoniska konsonantklustren som får en att huka, torka salivstänken ur ögonvrån och på inandning be om ursäkt för att man har förmätenheten att stå i vägen för den verbala stridsvagn som just blåst håret ur pannan på en. Häromdagen läste jag om en tesort som heter ”Sonnenblumenblütenblätter” – inte kan man tro att det är något så fint och fragrant som solrosblomblad? För att inte tala om det allra bräckligaste vackra, fjärilen; jag ser för mitt inre öga, och bävar över synen, hur en blond och oerhört tüsk Obersturmbahnführer i ridbyxor, blanka stövlar och flaskbottentjocka glasögon slår ihop klackarna och vrålar så att adamsäpplet nästan exploderar: ”ACHTUNG, EINSATZGRUPPE SCHMETTERLING!”
Lämna ett svar