Om man googlar årtalet 1619 får man leta länge innan man hittar något som inte handlar om att detta var året då de första afrikanska slavarna anlände i Nordamerika (närmare bestämt i Jamestown, Virginia), men här kommer i alla fall ett par exempel på hur man kunde kommunicera vid – och mellan – olika hov och stormakter just detta år. Först, diplomati på hög nivå, i form av brev från Gustav II Adolf till sin fältmarskalk Carl Carlsson Gyllenhjelm, angående ett bökigt läge där Sverige, Ryssland och Polen låg nere på kontinenten och growlade mot varandra som marskatter som egentligen inte vill slåss utan hoppas kunna intimidera de andra i stället. Gustav Adolf skräder inte orden om polackerna, dessa ”papistiska utliggare och lögndragare, polska spyflugor”, och ryssen är inte mycket bättre; kungen berättar att ”att Rysslands Fullmägtige […] uppfört sig ganska oanständigt emot Sveriges Fullmägtige; tagit upp sina kläder; vändt baken till dem, och ställt sig så, att skam var till att skrifva därom”.
En annan metod för ordlös kommunikation (fast vad man vet utan att moona) praktiserades vid samma tid i halvmånens land, vid det Ottomanska hovet i Istanbul. Språket, som kallades ixarette (eller ottomanskt harem-teckenspråk), växte fram mellan de dövstumma tjänare som befolkade Topkapipalatset; tjänare som varken kunde tjuvlyssna eller skvallra värderades högt. Språket ”talades” inför sultanen, och Osman II (som tillträtt föregående år) blev möjligen den första sultanen att kommunicera till sina närmast underlydande på teckenspråk. Av bilden, som föreställer en tecknande dövstum, kan man också möjligen utläsa att hårdrocken är äldre än man tror.
Lämna ett svar