Detta år dog Sir John Fastolf, en verklig person av kött och blod och möjligen ganska högt BMI, som deltog i Hundraårskriget och som (åtminstone i Shakespeares Henry VI Part 1) blev herostratiskt ryktbar i slaget vid Patay, som en klantig fegis, alternativt feg klant, beroende på hur mycket vikt man lade vid bristande mod respektive bristande kompetens (riktiga karlar undviker som bekant Patay). Det är svårt att säga hur mycket av kritiken mot Fastolf som verkligen är rättvis, men säkert är i alla fall att Shakespeare fortsatte att smäda och dansa Morrisdans på hans grav genom att, när han skrev har rollfiguren Falstaff i Henry IV del 1 och 2, ge denne osympatiske men charmige, knubbige sociopat – andlig bror till Karlsson på taket – drag, dels av en puritansk anfader till den ampra Lady Elisabeth Russell (se 1528), dels av just Sir John Fastolf. Busigt och inte helt snällt av vår vän Will, men alldeles för kul för att man ska bli sur på allvar. Om man inte är puritan förstås.
I övrigt kan noteras att detta år nämns staden Bukarest i Valakiet i skrift för första gången, och staden Jodhpur i västra Indien grundas. Båda dessa platser har starka häst-konnotationer: jodhpurs är namnet på dels de lårfladdriga ridbyxor vi kommit att förknippa med SS-soldater i ”’Allo ’allo” och ”The Producers”, dels på de ridkängor som bärs med byxorna, och en valack är som bekant en kastrerad hingst (möjligen en vinkning till vad Vlad & co gjorde med sina offer; se 1474). Folke Filbyter, stamfar till Bjälboätten, lär för övrigt ha fått sitt märkliga namn, inte för att han var en hejare på att ta sig fram i rusningstrafik, utan som en variant av ’fölbitare’ – alltså någon som kastrerar hästar med hjälp av tänderna. Nu kände jag plötsligt att bland alla dagens inte helt älskansvärda karaktärer – Fastolf/Falstaff, Karlsson, Vlad Pålspetsaren, SS-officerer – har jag nog allra svårast att älska Folke Filbyter i alla fall.
Lämna ett svar