Kommer ni ihåg Marie Mountjoy, Shakespeares hyrestant? Både hon och hennes man brukade konsultera en viss Simon Forman (läkare, astrolog och magiker) för både åkommor och förutsägelser; en gång sökte hon även Forman för ett problem som hennes man garanterat aldrig hade: hon trodde sig vara gravid, och det med den hemlige älskaren i sybehörsbranschen (det var falskt alarm kan jag avslöja).
Simon Forman förde inte bara patientjournal utan också dagbok, och den 15 maj 1611 beskriver han ett teaterstycke han sett samma dag, där en kringvandrande knalle som säljer ballader, band och sybehör (!) också bedrar folk och svindlar dem på pengar – och då är det alltså Shakespeares The Winter’s Tale som ska in på lodrätt fyra. The Winter’s Tale är pjäsen med den berömda scenanvisningen ”Exit pursued by a bear” – alltså den femsekundersroll som genererade bildens lilla syprojekt, involverande större kvantiteter fuskpäls, IKEA-kuddar och madrasskydd, en ishockeyhjälm och två par vampyrtänder. Grrrowwwrrr.
Detta år skrev Shakespeare sin sista helt egna pjäs, The Tempest. Efter tolv år på Ensamholmen är det dags för magikern Prospero att bryta sin trollstav, kasta böckerna i havet, överge sin magi och återvända hem till Milano för gott. Och sedan lade Shakespeare ifrån sig den magiska gåspennan och återvände hem till Stratford för gott:
Our revels now are ended. These our actors,
As I foretold you, were all spirits and
Are melted into air, into thin air: /…/
And like this insubstantial pageant faded,
Leave not a rack behind. We are such stuff
As dreams are made on, and our little life
Is rounded with a sleep.
Lämna ett svar