Den andra februari detta år (eller möjligen på småtimmarna den tredje?) kom juridikstudenten John Manningham hem från en kul fest i Middle Temple Hall, alltså typ AF:s Stora Sal i det som fortfarande är juristernas campus i London. (Är detta rätt tillfälle att tala om att jag också har varit i denna vackra sal på en kul skådespelarfest, träffat John Hannah och Benedict Cumberbatch och fiffat framför på damtoaspegeln med Meera Syall?) Manningham var helt genomskrattad av en ny pjäs han just sett med the Lord Chamberlain’s Men (nu befinner vi oss ju före James I:s trontillträde, och då var the King’s Men fortfarande under lordkammarherrens beskydd): en pjäs med tvillingar och förvecklingar, och en bihandling som var speciellt komisk tyckte Manningham, och antecknar i sin dagbok: ”A good practice in it to make the steward believe his lady widow was in love with him by counterfeiting a letter, as from his lady, /…/ telling him what she liked best in him and prescribing his gesture in smiling, his apparel, etc. And then when he came to practice, making him believe they took him to be mad.” Pjäsen var Twelfth Night, och då är det återigen Stephen Fry som ska glida in på vågrätt två, som en maniskt leende lounge lizard i gula tights med vågad snörning, i rollen som Malvolio (se länk nedan; det är bara 2:39 långt, så titta, snälla snälla!). Denna uppsättning är en modern klassiker; den spelades först i just Middle Temple Hall år 2002, på fyrahundraårsdagen av den föreställning Manningham såg, och sedan i The Globe påföljande sommar (då jag såg den).
Några veckor senare återberättar Manningham en liten anekdot han just hört om William Shakespeare och Richard Burbage, stjärnskådespelaren för vilken Shakespeare skrev många av sina bästa roller. Varken Manningham eller jag svarar för sanningshalten i historien, men den visar onekligen hur kända Shakespeare och hans teaterkompisar var för Londonborna:
”Upon a time when Burbage played Richard the 3rd, there was a [Lady] grew so far in liking with him, that before she went from the play she appointed him to come that night unto her by the name of Richard the 3rd. Shakespeare, overhearing their conclusion, went before, was entertained, and at his game ere Burbage came. Then message being brought that Richard the 3rd was at the door, Shakespeare caused return to be made that William the Conqueror was before Richard the 3rd.” Och det hade han ju historiskt sett faktiskt helt rätt i.
Lämna ett svar