Idag hade jag tänkt berätta om den gamle enögde fängelsekunden, singer-songwritern och globetrottern Oswald von Wolkenstein (som föddes detta år), men när jag skådade hans tillknäppta nuna (detta buttra ansikte tycks antyda att han hade ungefär lika mycket scennärvaro och performer-karisma som Bob Dylan), insåg jag plötsligt att honom berättade F* om redan 1445 (året då han dödde). Så då berättar jag i stället att Edward the Black Prince gjorde det för kungahuset Plantagenet ödesdigra misstaget att dö detta år, varigenom han mer eller mindre ensam orsakade hela Rosornas krig: han var nämligen Englands kronprins, äldst av elva makthungriga syskon varav sju var söner, och när han nu gick och dog FÖRE pappa kungen (Edward III) blev hans son, kungens sonson (den blivande Richard II), först kronprins och (redan året därpå) kung, bara tio år gammal. Det blev naturligtvis omedelbart fri jaktsäsong på den minderårige kungens krona – Richards farbror John of Gaunt, hertig av Lancaster, förmyndarregerade så det skvätte; hans son Henry Bolingbroke gick först med i ett adelsuppror och tog sedan helt sonika kronan från Richard (se 1399), och farbrodern Lionel of Antwerp blev upphov till York-klanens krav på tronen. Se där hur det kan gå med syskonrivalitet och ett familjegräl som spårar ut rejält. Att inte producera några tronarvingar (som Elizabeth I) är dumt. Men att producera elva stycken är min själ ännu dummare.
En av bilderna nedan föreställer representanter för Lancaster- och York-falangerna som vandaliserar en plantering på jakt efter röda och vita rosor. Vilka de andra två är får ni gissa själva.
Bonusinlägg om Oswald von Wolkenstein
Poeter har vi ju haft drösvis med i dessa inlägg. T o m poeter som även suttit i fängelse har vi haft med minst två stycken (Lasse Lucidor 1669 och François Villon 1463). Men har vi hittills haft med någon som på en gång var poet, fängelsekund, krigare, diplomat, globetrotter, adelsman med långt tyskt namn – och enögd? Nej, så nu är det hög tid för det: tillåt mig att presentera Oswald von Wolkenstein, som, av år och resor trötter, led av i sydtyrolska Meran just år 1445.
Legenden vill göra gällande att Oswald miste sitt högra öga som åttaåring vid en olycka under en karneval, vilket ju vore ett memento så gott som något att göra som vi årtalsskribenter och vänta med karnevalandet tills man kommit till universitet. Dock har sentida undersökningar av hans kvarlevor givit vid handen att hans enögdhet snarare berodde på en medfödd missbildning som successivt förvärrades. Detta hindrade nu inte honom från att redan som tioåring dra ut i världen som väpnare, och genom hans självbiografiska dikter vet vi att han besökte bland annat Preussen, Ryssland, Turkiet, Persien, Armenien, Italien, Frankrike, Spanien och Nordafrika. Med tiden avancerade han själv till riddare och deltog bland annat i krigståg i Italien. Med stigande ålder sadlade han dock om till diplomat i den tysk-romerske kejsarens tjänst, och skickades som dennes representant till de stora kyrkliga koncilierna i Konstanz och Basel.
Men så gjorde Oswald von Wolkenstein det som man önskar att fler mäktiga och framgångsrika människor hade förmågan att göra: han drog sig tillbaka till sin borg Hauenstein, där han ägnade sig åt att dikta och komponera! Bredden var stor: minnessånger, dansvisor, religiösa sånger o s v, och han anses ha varit den som på allvar förde in polyfoni och koloratur i den tyska musiken. Hur det lät? Det kan ni höra själv i nedan länkade Youtubeklipp med en tämligen sensuell visa om ”Ain graserin” – en kvinna som klipper gräs – där det därtill bjuds på en engelsk översättning av texten i kommentarerna.
Men hur var det då med Oswalds fängelsevistelser? Jo, det får erkännas att han inte bara ägnade sin ålderdom åt de sköna konsterna. Han bråkade även en hel del med omgivande markägare, och det var under vissa av dessa processer som han periodvis fick krypa in i en cell. Gissningsvis ägnade han tiden där åt att skriva några nya visor…
Lämna ett svar