Detta år dog Blanche av Namur, i födelselandet mest känd som en ölsort, i Sverige mer känd som drottning Blanka: hon var gift med kung Magnus Eriksson, och blev mor till en handfull kungabarn, varav särskilt märks Håkon, eftersom det är han som är ryttaren i knät på drottning Blanka i den kända visan ”Rida rida ranka”. Den hade egentligen sitt ursprung i en folklig barnramsa med okänd upphovsperson som Zacharias Topelius byggde in i en saga år 1871, varvid målaren Albert Edelfelt inspirerades till nedanstående tavla år 1877, vilket i sin tur inspirerade Hans Henric Hallbäck till visan ”Rida rida ranka” (i Lund kanske mer känd som ”Vyssa lulla kilen” ur spexet Uarda):
”Rida, rida ranka,
hästen heter Blanka.
Liten riddare så rar
ännu inga sporrar har.
När han dem har vunnit,
barnaåren svunnit.”
Jag kan för övrigt berätta att min syster och jag hade en mer obönhörligt pragmatisk inställning till den mesige lille riddaren utan sporrar: till det metriska priset av två daktyler i stället för trokéer byggde vi nämligen beskäftigt om de sista två raderna:
”Liten riddare så rar
ännu inga sporrar har.
Då får man inte rida,
Då får man bara cykla.”
Vi ska däremot inte gå och tro att denne Hans Henric Hallbäck var nån ”Teddybjörnen Fredriksson”-barnvise-idylliker; långt därifrån. Denne bedrägligt seriöse man (se bilden nedan) var docent i estetik i Lund, och liksom varenda studentikos lundaakademiker utan självaktning dessutom hobbyförfattare av tillfällighetsvers som bara sprutade ut genom mungiporna på honom, som fradga på en arg tant i tvättstugan. Bland hans mera kända andra alster återfinns ”Lincolnvisan”, eller ”En ynkelig wisa om hur Hans Majestät Abraham Lincoln blef skjuten ihjäl i Norra Amerika utaf en nedrig slafpatron” – en hejdlöst och muntert smaklös visa om mordet på USA:s president Abraham Lincoln. Sången skrevs till Lundakarnevalen 1865, bara några veckor efter mordet på Lincoln. Lite som när Toddybladet i sista sekunden självcensurerade en högeligen olämplig och skämmigt rolig Palmevers någon månad efter Palmemordet – ja, fast utan självcensuren, då.
Lämna ett svar