Som Facebookhistoriker märker man lätt att nästan varenda dålig nyhet man hittar för år 1672 tycks involvera stackars Nederländerna. Blixtattack och invasion av engelsmän, fransmän och tyskar plus ett gäng biskopar? Nederländerna. Interna oroligheter, partibyten och lynchningar av politiker? Jäpp, Nederländerna. Panik, defaitism och översvämning av försvarsvallarna? Katolsk-protestantisk dragkamp? Ja, ni fattar. Ett holländskt talesätt från detta år beskriver folket som ’redeloos’, regeringen som ’radeloos’, och landet som ’reddeloos’ (’redlös’, ’rådlös’ respektive ’räddningslös’ ungefär); 1672 kallas också mycket riktigt för Nederländernas ’Rampjaar’ (katastrofår). Vi har ingen som helst anledning att betvivla att detta Rampjaar var ärkehemskt på alla sätt och vis – men visst är det något med språket som får en att tycka att det låter som om allt är på skoj i alla fall? Det första man lägger märke till när man kommer till Amsterdam är skyltarna på flygplatsen där kunder och besökare tilltalas som ’Beste Klant’; holländska menyer är också en ständig källa till munterhet, med delikatesser som ’slagroom’ (vispad grädde), ’bittenballen’ (köttbullar) och ’eekhoorntjesbrood’(Karljohanssvamp, fast ordagrant lär det betyda ’små ekorrars bröd’). Andra matrelaterade mysterier är ’boterham’ (smörgås) och ’klokhuis’ (äppelskrutt). Plötsligt öppnar sig himlarna, och jag får en vision av ett äktenskap mellan en grön- (se 1699) och en holländare, och deras halvdussin äppelkindade energiskt tvåspråkiga barn, som hoppar upp och ner och i ivrig kör ber om arfineq-pingasut bittenballen-menyn på den lokala IKEA-restaurangen. Tanken svindlar. Fast det förstås, svenska kan också vara kul, åtminstone ur ett engelskt perspektiv: jag har flera högt älskade men barnsliga vänner som fortfarande liksom hoppar till och exploderar över ord och skyltar som ’slutspurt’ och ’infart’.
Lämna ett svar