Spridda tankar av en mycket, mycket trött hjärna:
Vad är det med krig, politik och truppförflyttningar som får historiker att fullständigt gå överbord och bli nästan lika långrandiga och komplicerade som den som förklarar cricketregler (se 1787)? Jag hade tänkt göra en kort PowerPoint-presentation av sådana regionala viktigheter som tåget över Stora Bält och freden i Roskilde, men varken synapser eller källor är på min sida. Därför berättar jag i stället att Olof Rudbeck d.ä. detta år planterade potatis i det som då var Uppsalas botaniska trädgård. Vi kan alltså retroaktivt explodera myten att Alströmer satte den första innan han så småningom satte sin sista potatis. Däremot populariserade Alströmer den under det nuvarande namnet, potatis; Olof Rudbeck hade påtat ner sina små knölar i jorden under namnet ’peruansk nattskatta’. (Snappy name; ”En korv med peruansk nattskatta-mos, tack’.)
Detta år började en annan långrandig man, John Milton, skriva ”Paradise Lost”. Hans uttalade mål var att mansplaina och “justify the Ways of God to Man” enligt principen “You think you understand this, but wait until I’ve explained it to you”; det tog honom sex år och cirka 10 000 rader blankvers, och läsaren blev ungefär lika mycket klokare som av cricketregelboken. Det som däremot är intressant är att puritanen Milton, sig själv ovetande, har lyckats skriva fram en bild av Gud som småsint, lättkränkt och härsklysten, medan Satan är betydligt mer intressant, mångbottnad och sympatisk. Poeten William Blake (vars död inledde vår nedräkning) skrev, en smula retsamt, att Milton var ”of the Devil’s party without knowing it.”
Medanstående bilder föreställer Milton och Rudbeck [så var det]. Jag säger inte vem som är vem, men det är ju lätt att se vem som är snörpig och vem som har potatisnäsa.
Lämna ett svar