En annan sak som händer när man langat överdoser humaniora en hel dag är att man totalt förlorar räkneförmågan. 1636 är året då Julius Caesars ballerinakjol slutligen slokade; 1636-1666 är också åren för det trettioåriga kriget mot paleologismerna; i vår baklängestid är Gondar däremot bara en glimt i stadsplanerarnas öga än så länge (det var väl nån i Arkitektupproret som besvärade sig över ritningarna kan jag tro). Mea culpa; veni vidi vimsig.
Nu har vi inte haft någon riktig dedicerad heltidspirat sedan Blackbeard 1718 (fast när jag sökte på ’pirat’ i mitt dokument, hittade jag intressant nog massor av ’konsPIRATionsteorier’). Hög tid alltså att introducera Sir Henry Morgan – mannen som lärde oss att alla vägar bär till rom, och som inte bara trots, utan faktiskt på grund av, sitt allt annat än stillasittande liv, lyckades skaffa sig en rejäl kagge. Jag talar naturligtvis om Captain Morgan, kaparkaptenen som äntrade allt som rörde sig mellan Karibien och Centralamerika (och som långt efter sin död blev poster-boy för karibisk alkohol och inspiration för mängder av äventyrsböcker och dito filmer där Douglas Fairbanks och Errol Flynn svingade sig i tackel och tåg, med huggaren mellan tänderna och ett hjälplöst skrikande halvklätt fruntimmer käckt dinglande under armen). Morgan kom ursprungligen från Wales, och en plats därstädes som (lämpligt nog) heter Llanrumney; ingen vet riktigt hur han hamnade i Karibien, men när han väl var där blev det segling, plundring, kölhalning och hejsan i något dussintal år. Morgan adlades för sina sjörövarframgångar, gick iland och blev en ytterst förmögen plantageägare och mäktig person i Jamaicas styre i ytterligare ett dussin år, men han började dricka allt mer, och dog 1688 av alkoholrelaterade orsaker. En tillfällig amnesti utfärdades till begravningen i Port Royal för alla de kapare och pirater som ville vara med och hedra sin gamle kaparkompis. Fyra år senare blev det jordbävning på Jamaica, och två tredjedelar av staden sjönk i havet – däribland kyrkogården där Morgan begravts, så nu vilar han i havets djup i alla fall, den gamle sjöbusen. Fast riktigt död är han väl inte ändå – inte
Så länge skutan kan gå,
Så länge hjärtat kan slå,
Så länge solen den glittrar i en mojitåååååå!
Lämna ett svar