1547

Idag ska vi tala om sjukdomar. I januari detta år dog alltså den gamle sybariten och storkonsumenten av fruar, Henry VIII, 55 år gammal. Från att i ungdomen ha ansetts vara en tjusig karl med vackert ansikte och en spektakulär guldröd kalufs, nästan 1,90 lång, vältränad och sportig (venetianske ambassadören noterade lite smått närgånget på ett möjligen neddreglat papper att det var ”[the] prettiest thing in the world to see the King playing tennis, his fair skin glowing through a shirt of the finest texture”), vägde han vid sin död nästan 180 kilo och hade ett midjemått på 140 centimeter. Hur gick det till? Tja, det finns gott om både sjukdomsteorier och andra potentiella bidragande orsaker:
En vanlig förklaringsmodell (fortfarande beklagligt aktuell) är att träningsskador (bland annat en tennisrelaterad fotskada 1527 och en allvarlig tornerspelsolycka 1536) gjorde Henry mindre sportig – men han fortsatte ändå äta som en idrottsman: man har räknat ut att han bör ha konsumerat cirka 5000 kalorier/dag, alltså ungefär dubbelt så mycket som faktiskt går åt som bränsle för att driva en stillasittande man i Henrys ålder.
En annan del av samma förklaring är att Henrys diet verkar ha varit lite à la Elvis Presley (fast utan bananer och jordnötssmör då, av naturliga skäl), och med samma resultat – alltså övervikt och undernäring på samma gång: ingen färsk frukt, inga grönsaker, bara kött, bröd sötsaker och vin. Detta bör ha orsakat diabetes 2 men möjligen också skörbjugg och gikt, och i förlängningen hjärtförstoring, högt blodtryck och/eller dålig blodcirkulation. Fy bubblan.
Beträffande olyckan 1536, då Henry var 45, var den så pass allvarlig att han blev liggande medvetslös i två timmar (han kastades av sin häst av en lansstöt, och sedan föll hästen över honom; både kung och häst bar dessutom tung torneringsrustning). Kanske fick Henry en hjärnskada; skador på frontalloben kan tydligen resultera i personlighetsförändringar och humörsvängningar (och det var ungefär vid denna tid som Henrys humör och äktenskap började bli så väldigt korta).
Man har också retroaktivt försökt med diverse lite mer specifika diagnoser, bland annat Cushing’s disease och McLeod syndrome (vilket inte, som man skulle kunna tro, handlar om att gå omkring och muttra ”There can be only one” med skotsk accent, även om Henry ju faktiskt också hade en viss svaghet för att hugga huvudet av folk). Men framför allt verkar forskarna vara eniga om en sak: en odiskutabel huvudorsak till allt elände, humörsvängningar och stillasitteri var kungens alltmer smärtsamma, inflammerade och variga bensår, som debuterat som åderbråck i 35-årsåldern. Och dessa åderbråck hade han förmodligen fått GENOM SINA ALLTFÖR TAJTA STRUMPEBAND! Låt detta bli oss en varning, vänner. Strunta i grönsaker och frukt om ni vill (men kom för all del ihåg citronskivan i GT:n); hugg huvudet av så många personer som situationen, dagsformen och humöret kräver; delta i tornerspel om ni absolut känner att ni måste – men HA ALDRIG FÖR TAJTA STRUMPEBAND.
Nedan: an accident waiting to happen – Henrys ben iklädda den livsfarliga persedeln. Don’t try this at home, folks.