1746

Om vi helt kort återvänder till säckpipemästerskapets Falkirk (se 1781), minns vi möjligen att på samma plats vann också de Stuarttrogna jakobiterna en delseger mot den Hannover- och regeringstrogna armén. Stridslyckan fick dock ett brått slut i slaget vid Culloden 1746, då Stuartsidan mosades till haggis av det engelska krigsmaskineriet. Hanoverkungarna (som trots detta var rädda för en repris) insåg att Stuarts hade de vilda högländska klanerna, säckpiporna och Mel Gibson på sin sida, och utdelade därför omedelbart ett dråpslag mot dessa genom den s.k. Dress Act of 1746: en lag där de förbjöd skottarna att bära kilt och använda klanernas tartans. Småaktigt, tycker jag; ville man ta ifrån dem deras manliga värdighet och uråldriga kultur, hade det väl räckt med att tvinga dem bära Dressman. Stuartättlingen Charles Edward Stuart (”Bonnie Prince Charlie”) flydde över havet till Frankrike, varifrån han envist fortsatte vara en nagel i ögat på den engelska kungamakten och försöka fjärrdirigera ett katolskt uppror i England. När det skålas på större middagar (till exempel Shakespearefestligheterna i Stratford) och the Loyal Toast for Her Majesty the Queen utropas av the Lord Lieutenant, ser man fortfarande en och annan som dricker för ”the king over the water” istället för för drottningen; det görs genom att man lite diskret för vinglaset över vattenglaset innan man dricker. Det älskade öriket i ett nötskal.