Jonathan Swifts “Gulliver’s Travels” publicerades. Av Gullivers fyra resor är väl den till Lilliput mest känd, men låt mig lägga ett gott ord även för resan till Laputa, en flygande ö som hålls på plats genom magnetism, och som befolkas av synnerligen världsfrånvända uppfinnare och vetenskapsmän (resan är en satir över knytblusens mother-ship, the Royal Society). De är så disträ att de alltid åtföljs av ett par s.k. ”flappers” – tjänare som hindrar dem från att helt försjunka genom att med jämna mellanrum slå dem i huvudet med en uppblåst gallblåsa; de uppfinner bland annat tekniker för att frystorka luft och utvinna solstrålar ur gurkor, samt plöja upp åkrar med hjälp av vildsvin (som samtidigt står för gödslingen). När jag läser boken tänker jag ofta på Harvard Universitys IgNobel Prize, som i år bland annat delades ut till en ingenjör som uppfunnit en blöjbytesmaskin, en biolog som kommit på att döda magnetiska kackerlackor uppför sig annorlunda än levande magnetiska kackerlackor, och en grupp fysiker som studerat hur (och varför) wombat-bajs är kubformat.
En händelse som ser ut som en tanke är att Isaac Newton (Royal Societys tolfte president) detta år berättade för William Stukeley (som senare skrev om det i sin Newtonbiografi) om hur han såg ett äpple falla och började fundera över varför det föll neråt och inte uppåt eller åt sidan, vilket resulterade i Newtons gravitationsteori. Äppelträdet han satt under är nu ca 400 år gammalt och lever fortfarande. Jag har ingen bild på det, men här kommer en av Newton själv – way too cool for knytblus.
Lämna ett svar