Detta år dog påven Alexander VIII, och vår vän Innocentius XII (se 1696) tog över. Fast inte omedelbart, förstås: påvekonklaven som till sist valde honom tog fem långa månader av ömsevis dödläge och fiffel och en väldig massa mörk rök ur Vatikanens för ändamålet avsedda specialskorsten innan den efterlängtade vita röken äntligen kom puffande upp över staden. Fem månader låter väldigt lång tid för att sitta inlåst i ett Big Brother-hus för att headhunta en ny skön kille ur ett tämligen begränsat klientel (jämför att välja Lucia inom en flickkör), men man ska inte gå och inbilla sig att det var ovanligt länge – tvärt om kunde påvevalen på 12- och 1300-talen bli både två och tre år långa. Till slut började man införa stränga regler för att speeda upp det hela lite – man drog till exempel ned på matransonerna till konklaven tills man var nere på bröd och vatten en gång om dagen; när inte heller det hjälpte, plockade man helt enkelt bort taket till lokalen där de satt och tjurade och inte kunde komma överens (detta var alltså innan konklaven började sammanträda i Sixtinska kapellet – tack och lov, för det hade ju varit synd på just det taket). Nuförtiden råder synnerligen modern security därinne under pågående påveval, med WiFi-utstörning och ett elektronikförbud så strängt att man kan tro att det var frågan om att skriva högskoleprovet – men si, kaminen som skruvas upp varje gång det är påveval (att bränna valsedlarna i) är i princip det samma lågteknologiska apostoliska åbäke som förr, och repar marmorgolvet gör den nu som på 1600-talet, det har jag sett med egna ögon.
Lämna ett svar