1668

Mera ljug från Nederländerna: detta år utkom en bok vid namn ”Naukeurige Beschrijvinge der Afrikaensche Gewesten” –”Sanna Beskrivningar av Afrikas Regioner” ungefär. Boken blev oerhört populär; den översattes till engelska, tyska och franska, och betraktades som urkällan till all kunskap om Afrika under lång tid. Författaren, Olfert Dapper (inte hittepå, jag lovar), följde upp succén med liknande verk om Kina, Indien, Persien, Georgien och Arabien. Man läser och häpnar över att denne tydligen Duracelldrivne geograf hann med att beresa och skriva om så stora delar av jordklotet (särskilt som han bara blev 53 år) – tills man läser lite till, och upptäcker att Olfert Dapper faktiskt aldrig satte sin fot utanför Nederländerna (han föddes och dog i Amsterdam, och lämnade knappt ens staden under sin livstid).
Jo, Samuel Pepys, alltså (se igår). Pepys var ämbetsman (sekreterare i amiralitetet under Charles II och James II) och parlamentsledamot, men också en man med stort intresse för litteratur och vetenskap; han var faktiskt också en av våra tidigaste akademiker i knytblus (han hade blivit invald i the Royal Society redan 1665, och valdes till dess president 1684). Men det fanns mycket mer på Pepys’ gilla-lista: han verkar ha haft en närmast obändig aptit på såväl finkultur som fulkultur: detta år, 1668, finns det till exempel både en dagboksanteckning som kvillrar av hänryckning över gudomlig musik (“[which] did wrap up my soul so that it made me really sick, just as I have formerly been when in love with my wife”) och en annan som fascinerat och detaljerat beskriver ett besök hos Skäggiga damen (Man undrar om hon hade skäggpolett?): “She is a little plain woman, /…/ with a beard as much as any man I ever saw, black almost, and grizly; /…/it begun to grow at about seven years old, and was shaved not above seven months ago, and is now so big as any man’s /…/; I say, bushy and thick. It was a strange sight to me, I confess, and what pleased me mightily.”