Detta var året för den s.k. defenestrationen i Prag som F* berättade om 1620 – alltså dynghögskast med liten kejserlig representant från ett rum på tredje våningen (som Niklas Strömstedt nästan sjöng).
Johannes Kepler, mystiker, matematiker och astronom, kom detta år fram till den tredje av lagarna som beskriver himlakropparnas rörelser; året efter publicerade han dem i sitt stora verk ”Harmonice mundi”, där han också redogjorde för teorin om att planetsystemet i sina rörelser och proportioner återspeglar musikaliska harmonier. Helt fel, så klart, men vilken underbart vacker tanke; jag är glad att Kepler tydligen hade ungefär samma inställning till faktakoll som en average Facebookhistoriker, och titta vilken fin ballerinakrage han har.
För cirka tio år sedan nämnde jag kinesiska muren lite i förbigående (inte för att det är så himla lätt att gå förbi kinesiska muren, men ändå). Muren är egentligen inte en enda, utan en serie militära försvarsmurar i norra Kina; de byggdes (och byggdes ihop) i omgångar under flera olika dynastier från 300-talet f.Kr. fram till ungefär där vi befinner oss just nu. Mest känd av murbyggarna är väl Kinas första kejsare Qin Shi Huangdi (259-210 f.Kr), som också gjorde sig herostratiskt ryktbar genom bokbränning och avrättning av skriftlärda; akademiker kunde ju nämligen förvilla folket och använda sin kunskap för att revoltera mot överheten. Shi Huangdi var besatt av tanken på att uppnå odödlighet, och om honom skrev Evert Taube redan 1958 Sveriges första och bästa rap, ”Muren och böckerna” – här med säregen bildsättning av någon som verkar ha knaprat lite för många jästa mullbär [vissa bilder är svårare att se framför sig än andra]
Lämna ett svar