Detta år var en man vid namn Thomas Dallam fullt upptagen med ett fullskaligt jätte-Lego: han var musiker och orgelbyggare, och byggde en orgel till Eton College, så att de små snorvalparna där, Boris Johnsons föregångare, kunde få allra finaste ackompanjemang till sina målbrottsröster i psalmerna vid morgonsamlingarna. Dallam var ingalunda novis på området; han hade till exempel byggt orgeln i King’s College Chapel i Cambridge – ni vet, inspelningslokalen för Allegris ”Miserere” (se 1638). Tyvärr kom det under inbördeskriget puritaner som inte gillade kyrkorglar (puritanerna ville ha sin kyrkomusik lite mer gör-det-själv, indie och unplugged), utan klåfingrade sönder den, men man tror att en del av den nuvarande orgeln ändå är Dallams originalkonstruktion.
Dallams mest spännande orgelbygge var nog ändå när han och en grupp assistenter år 1599-1600 skickades till den turkiske sultanen av drottning Elizabeth I med en present: en juvelprydd, delvis självspelande orgel med mekaniska dansande skulpturer, fem meter hög och två meter bred. Det tog sex månader att ta sig från London till Konstantinopel/Istanbul, och nästan lika länge att bygga upp orgeln på plats; i sin dagbok från resan (som nu finns på British Museum och också kan läsas på archive.org) berättar Dallam om resan, om arbetet, och om allt han fått se i Konstantinopel. Bland annat berättar han hur en guide visat honom runt i sultanens palats, och sedan smugglat in honom på en liten innergård där det fanns ett galler i den tjocka muren att smygtitta igenom; guiden tordes inte titta själv, och det förstår man när man får höra vad Dallam fick se genom gallret – nämligen trettio av sultanens konkubiner som spelade boll. Först trodde han att det var unga män han såg (eftersom de hade byxor), men sedan såg han att byxorna var genomskinliga, och att det minsann var kvinnor, ”and verrie prettie ones in deede”. Han beskriver deras klädsel och utseende in i minsta detalj, och måste till sist nästan släpas därifrån av den nervöse guiden, ”for that sighte did please me wondrous well”. Efteråt, när han entusiastiskt berättar för sin tolk vad guiden visat honom, får han veta att han måste knipa igen om detta – det skulle kosta både honom själv och guiden livet om någon visste att han smygtittat på sultanens tjejer. Oops.
När arbetet var färdigt, höll Dallam på att bli kvarhållen vid sultanens hov, av det enkla skälet att det inte fanns någon annan i hela stan som kunde spela på orgeln, men han lyckades rymma och komma hem till England igen. Orgeln, då? Ja, den drabbades tyvärr av samma öde som King’s College-exemplaret; den kom i händerna på religiösa extremister (i detta fall dock inte puritaner utan nästa sultan, Ahmed I) och bara tre år efter Dallams besök lät man förstöra den märkvärdiga presenten. Fenomenet att trasha musikinstrument är alltså betydligt äldre än 1970-talet, kan man säga.
Lämna ett svar