Den 11 maj 1612 kunde man hitta Shakespeare i vittnesbåset i rätten i Westminster. Han var kallad som vittne i målet Belott vs Mountjoy; Stephen Belott hade stämt sin svärfar Christopher Mountjoy för utebliven hemgift. Vid tiden för Belotts trolovning med deras enda dotter (1604) hade paret Mountjoy haft en inneboende i sitt hus på Silver Street i London, och denne hade av parterna anlitats som ett slags go-between i äktenskapsförhandlingarna – därav inkallandet som vittne åtta år senare. Begripligt nog mindes inte hyresgästen, “William Shakespeare of Stratford vpon Aven in the Countye of Warwicke gentleman of the Age of xlviij yeres or thereabouts” (som det står i vittnesmålet), något om de ekonomiska detaljerna, men TÄNK ATT HAN VAR DÄR, och satt, stod och talade, och harklade sig, och skrev under, och kände folk, och folk kände honom! Så här blir det alltid när jag försöker berätta något om Shakespeare; det blir poänglöst, för poängen för mig är att HAN FANNS, och hade skor på sig när han gick gatan fram, och bodde, och reste, och kisade mot solen, och hade bråttom, och blev kissnödig, och hungrig, och arg, och glad, och irriterade sig på folk med hörlurar som strosar på cykelbanan… nä, inte just det, kanske, men ändå.
Nåväl, för att återgå till paret Mountjoy hade de säkert haft råd med en rejäl hemgift åt dottern: de var hugenotter från Frankrike, med stenkoll på franskt mode, och tillverkade fluffiga och dyrbara huvudbonader och peruker till en exklusiv kundkrets; Marie Mountjoy var hovleverantör till självaste drottning Anne (hon finns i drottningens hovräkenskaper som ”the Queen’s tirewoman”). Ben Jonson, också pjäsförfattare och mycket god vän med Shakespeare, skrev i en av sina pjäser om en gammal rik och fåfäng dam, vars utseende är konstgjort av diverse skickliga händer, att ”her hair [was made] in Silver Street – every part of the town owns a piece of her!” så de Mountjoyska huvudprydnaderna var uppenbarligen välkända i staden. Mme Mountjoy var även fransysk nog att hålla sig med en älskare, en man i sybehörsbranschen (var det Berndt som var framme igen, tro?); mer om detta i morgon.
Bilderna visar Shakespeares undertecknade vittnesmål samt ett praktexempel på den typ av hårprydnad/peruk som Mountjoys tillverkade (och ja, det är Stephen Fry som helt överraskande klämmer på Mark Rylance).
Lämna ett svar