1572

En stor och mörk händelse överskuggar det mesta detta år, nämligen det så kallade parisiska blodsbröllopet, eller Bartolomeinatten (händelserna skedde i samband med ett kungligt bröllop i Paris, och på St Bartholomeus’ dag; därav namnet). Den utlösande faktorn var ett attentat mot en protestantisk amiral med åtföljande massaker av hans anhängare – något som av skickliga katolska spin-doktorer faktiskt lyckades förvrängas till att det var hugenotterna (de franska protestanterna) som var hotet. Staden surrade av rykten och upphetsning; klockan tre på natten den 24 augusti ringde plötsligt alla kyrkklockor i Paris, och folkmassorna uppmanades att döda alla protestanter, på kunglig order. Dödandet spred sig till resten av landet, och pågick i fem dagar och nätter; totalt räknar man med att cirka 10 000 hugenotter dödades (ungefär lika många som i dagsläget dött av coronaviruset i Frankrike alltså). Det hela tycks ha varit orkestrerat av kungen Charles IX:s ultrakatolska mamma Katarina av Medici, men i kungens namn; kungen lär i efterhand ha förstått sammanhanget och sin egen roll, och utropat ”Vilka onda råd har jag icke följt! O min Gud, förlåt mig!” All världens katoliker jublade dock; påven ordnade en tacksägelsegudstjänst, och kung Philip II av Spanien (tidigare gift med Bloody Mary; vi kommer till det) lär ha sagt att ”Detta är den största glädjen i mitt liv”, vilket ju visar vilken stor roll det kristna kärleksbudskapet spelade i dessa herrars liv. 
En bättre nyhet detta år är att John Donne föddes – poeten som inte bara förförde med loppmetaforer, skrev sensuell gladporrpoesi och älskade sin fru (se 1657, 1617 och 1598) utan också blev präst, skrev ’Holy Sonnets’ och predikningar som fortfarande läses och citeras (senast i dagens Sydsvenskan: ”No man is an island”). Och en kanske ännu trevligare randanmärkning är att detta år spelade Lord Leicester’s Men i Stratford; pappa John Shakespeare kan teoretiskt sett alltså även detta år ha medfört sin (nu åttaårige) kotte Will på teater (se 1574).