när Facebookhistorikern går ner i härdsmälta, kan det bero på att hon har en alltför tidig morgondate med IT-enheten. Eller också på de elaka små gubbarna som synkroniserat slår med slägga inuti mitt huvud. Det är ingen riktig ordning på mig idag, men tack för i går, E* och kompani; det känns som om vi firade Shakespeare med stil.
Detta år hände något jättekonstigt. Vi tar det från början:
Det var en gång en alldeles vanlig man, Martin Guerre, som föddes i en liten sydfransk håla, och flyttade till en annan liten sydfransk håla, och blev stor, och gifte sig (hon hette Bertrande). Han anklagades för att ha stulit utsäde av sin far, surnade förmodligen till, och försvann plötsligt år 1548.
Snabbspolning till 1556. Detta år kom en man som sade sig vara Martin Guerre hem till byn. Han såg ut som Martin Guerre, gick som Martin Guerre, lät som Martin Guerre, och visste saker om Martin Guerre som rimligtvis endast borde kännas till av just Martin Guerre. Föga förvånande drog man slutsatsen att det faktiskt VAR Martin Guerre som återvänt; det låg ju nära till hands. Men hej vad man bedrog sig, skulle det visa sig.
Den återkomne ”Martin Guerre” levde nu i tre år med sin familj, och fick ytterligare ett par barn med Bertrande. Men den misstänksamme onkel Pierre Guerre, som passat på att gifta sig med Bertrandes mor, fattade så småningom misstankar (eller om han nu bara ville hitta en ursäkt för att hålla inne med ett arv); det började gå rykten, och det gick så långt som till en första rättegång gällande presumtiv identitetsstöld, men eftersom Bertrande vidhöll att detta faktiskt var hennes make, frikändes han. Då grävde onkel Pierre lite djupare, och hittade minsann en alternativ identitet till ”Martin Guerre”: enligt honom var ”Martin Guerre” i själva verket Arnaud du Tilh, en skum typ från en annan närbelägen sydfransk håla. Nu blev det rättegång igen; onkel Pierre och hans fru, Bertrandes mor, hade tummen i ögat på den stackars Bertrande, som mot sin vilja blev tvungen att vittna och säga att hon först hade trott att det var Martin som kom tillbaka, men efter en tid hade hon insett att så inte var fallet. Mot alla odds tycks kärlek ha spirat mellan de båda: ”Martin Guerre” sa till Bertrande i rättssalen att om hon var villig att svära på att han inte var hennes make, var han villig att gå till sin avrättning; Bertrande teg och svor inte, och det hela urartade i kaos, med vittnen som svor på att han var Martin Guerre, och vittnen som svor på att han var Arnaud du Tinh, och vittnen som inte kunde svära på varken det ena eller det andra. Till slut valde domstolen att tro på Arnaud-sidan, och ”Martin Guerre” dömdes till döden.
Han överklagade prompt sin dom i Toulouse, och var faktiskt i färd med att lyckas övertyga alla om att han ändå faktiskt var Martin Guerre – när plötsligt en man som sade sig vara den riktige Martin Guerre dök upp. Han hade blivit legosoldat i Spanien, blivit svårt sårad, och sedan bott i ett kloster i flera år. Han hade träben, dåligt minne och dåligt humör och ingen lust att förlåta sin fru för att hon låtit sig luras av en bedragare, men när man ställde de två männen bredvid varandra rådde det inte längre någon tvekan om att den tvåbente var bedragaren och den träbente var äkta. Den falske ”Martin Guerre” bekände sin skuld, och bad Bertrande om förlåtelse; han avrättades för bedrägeri och otukt i september 1560.
Föga förvånande har denna sanna men osannolika historia återberättats massor av gånger: det har blivit minst tre böcker, tre musikaler, en opera, fem filmatiseringar, plus ett avsnitt av The Simpsons. Nedan ser vi Gérard Depardieu ur filmen från 1982, samt gårdagens födelsedagsbarn omgiven av ett ljushuvud från Kosta, en votiv-ananas samt rosemary for remembrance.
Lämna ett svar