Detta år uppstod plötsligt en lika stor som oväntad likhet mellan William the Conqueror och Henry VIII:s sista fru Catherine Parr; vi hörde ju redan 1543 om hur den arma Catherine likt den lilla nubben uppå ett snöre i halsen åkte upp och ner i sin kista, tills hon till slut lades i frid under ståtlig vit marmor i början av 1800-talet. Märkligt nog hände ungefär det samma med William the Conqueror, fast under längre tid, och med mindre random fyllerist-bus och mer sann kristelig hämndlystnad inblandat. William låg begravd i Saint-Étienne i Caen, och just detta år, 1522, ville påven Hadrianus VI ha en liten 435-årskoll, och lät gräva upp honom men genast fint gräva ner honom igen. (Jag skulle väldigt gärna vilja kunna berätta varför detta gjordes, men som Facebookhistoriker är man hänvisad till ett något begränsat källmaterial – som man å andra sidan känner sig ganska fri att fabulera kring, så säg bara till så hittar jag på nåt). Fyrtio år senare, under franska religionskrigen, var det färdigt igen – den här gången var det kalvinisterna som höll i spaden, och de tycks även ha spelat plockepinn med stackars Williams benknotor, för de spriddes ut och gick förlorade allihop utom ett lårben. Var detta förvarades de närmsta sjuttio åren är jag likaledes oförmögen (men ingalunda obenägen) att svara på; 1642 återbegravdes det emellertid med en ny sten, som hundra år senare ersattes av ett monument. Cirka hundrafemtio år senare utbröt franska revolutionen, och… ja, ni fattar. Men i början av 1800-talet fick Williams lårben i alla fall en fin vit marmorgrav där i kyrkan, och sedan dess har ingen – varken katoliker, kalvinister eller kamphundar – försökt gräva upp det igen vad jag vet.
Lämna ett svar